Jag har dödsångest. Ja ren och skär dödsångest. Någon ny hormongrej. Har överhuvudtaget inte tänkt på det här sättet tidigare. Men nu plötsligen.
Amanda berättade precis att det blir ännu värre när bebisen är född. Med liv som flyttar in, flyttar även döden in. Sa hon.
Jag satt igår och fantiserade ihop att Calle aldrig mer skulle komma tillbaka från affären med någon mat. Två sammanbitna poliser skulle komma i hans ställe en timme efter han gick ut skulle de ringa på dörren. Jag fick hålla mig i skinnet igår för att inte ringa och kolla så att allt var okej efter 40 minuter.
Jag är orolig när han åker till jobbet, tänk om han skulle bli påkörd. När han badar badkar, tänk om han drunknar.
Nästa vecka ska han boxas. Jag tänker att de ringer från boxningshallen och berättar att han brutit nacken. Ja så där håller jag på.
Självklart leker jag Allanballan och berättar inte det här för honom.
Låtsas bara vara extra omtänksam fast jag på insidan skriker av dödsångest.
VÅGA INTE GÅ OCH DÖ, LÄMNA MIG OCH VÅRT BARN I MAGEN FÖR I H E L V E T E INTE!!!!
Vad ska jag göra åt detta? Det här måste upphöra innan det förvandlas till ren galenskap.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tänker likadant. Det har jag alltid gjort. Jag är 22 år.
SvaraRaderaMin pappa sa en gång en smart sak till mig när jag höll på att trilla av pinn av flygrädsla.
Nämligen att det är ganska skönt att vara rädd ibland. Att hänge sig själv helt åt en känsla. Alltså en känsla som inte är euforisk lycka eller galen kärlek. Att man vågar hänge sig åt rädslan lite då och då. Inte allt för ofta dock, men när Calle går till affären (någon gång då och då) är väl lagom för du vet någonstans att detta bara är dumheter - att han kommer komma hem igen. Hänge dig då helt åt den känslan. Då vänjer man sig och till slut lär man sig kontrollera känslan. Den blir som en kompis!
ett djupt andetag varenda gång och påminn dig själv att det är hormoner samt äkta kärlek det handlar om!
SvaraRaderaAmanda har rätt, det blir värre, läs gärna - vi är många:
SvaraRaderahttp://tyramyra.bloggagratis.se/2011/01/24/4438397-vagar-jag/
/Lena
Tyvärr Anita. Det går inte över. Man får lära sig leva med det bara... När man sen får barn, så gäller samma rädsla dem... När det händer saker i ens närhet - unga människor som dör - så går det på nåt konstigt vis upp för en att det är inte bara sånt man läser om i tidningen eller ser på tv - det kan hända mig med. Även om man med sitt förnuft har vetat innan, så går det inte in i ens medvetande förrän det händer i ens närhet. Känslan är starkare vissa perioder - andra tänker man knappt på det - men den finns där... Låt bara inte den känslan ta över ditt liv! Lycka till med lilla Penny =)
SvaraRaderaGrejen är att det kan hända. Förlåt att jag skriver så men det hände mig. Barnen var äldre men det hände. Men det är inte vanligt. Det är i alla fall vanligare att det inte händer. Jag tror att det är som du "boar" om dig. Skapar en trygg bubbla åt din fina lilla familj. Känslan kommer att gå över, Anitha. Eller sjunka undan en smula. Men när man skaffar barn är det en rädsla som alltid förföljer en, att det ska hända ens barn eller ens partner något. Lycka till med allt!!! Kram!
SvaraRaderaJag var dödsångest-fri fram tills jag skaffade barn. Nu kan jag vakna på nätterna för jag drömmer om separationer, död, olyckor och elände. Ibland när jag ber aftonbön ber jag att få slippa bli den som lämnas kvar och jag ber om att få ta alla sjukdomar som ev. skulle kunna drabba min lille pojke. Jag är mycket hellre den som dör än den som sörjer, även om det kanske låter helt stört. För mitt barn kan jag ta ALLT, bara han får vara frisk och leva ett bra liv.
SvaraRaderaMeh, jag är exakt likadan och jag trodde att det bara var jag.
SvaraRaderaJag är i vecka 34 nu och det här har pågått ett tag.
Varje gång min man ska åka någonstans eller är sen hem från något så får jag någon slags ångest och blir skiträdd att att det ska hända eller ha hänt honom något, att han inte ska komma tillbaka till mig.
Ibland får jag även ångest över att det ska hända mig eller oss båda något och att bebisen i min mage ska tvingas dö bara för att jag dör.
Hemska och jobbiga tankar!!!
Jag har en liten dotter på 6 veckor hemma och jag kan säga att det där försvinner inte. Hela graviditeten gick jag och väntade på att hon skulle komma ut så att man kunde veta att man klarat graviditeten.
SvaraRaderaNär jag låg med krystvärkar och dom satte elektroden på hennes huvud vet jag att jag tänkte "hon lever i alla fall nu, då hinner jag nog i alla fall hålla henne en stund, hon hinner se mig - i fall något skulle hända".
På BB sen kräktes hon fostervatten och jag grät i panik och kastade mig på alarmet varje gång. Sen kom vi hem och jag förstod inte hur jag någonsin skulle våga sova ordentligt. Jag liksom bara låg på laddning, bara vilade.
Det har nu gått några veckor, det går bättre nu. Men om hon låter på natten så vaknar jag och om hon inte låter så vaknar jag och måste kolla om hon lever.
Från samma dag man ser plusset på stickan bosätter man sig på en trapetslina. Man kan vila en stund, men aldrig helt slappna av.
Välkommen till föräldralivet (det är by the way det mest fantastiska någonsin!)
Jag föddes med de där tankarna tror jag... Minns att jag var väldigt liten när jag låg sömnlös och oroade mig för vem av mormor och morfar som skulle gå bort först. Hur skulle dom klara sig utan varandra? Sen gick den rädslan över till att oroa mig för att förlora min mamma eller pappa. Eller mitt syskon. Eller allesammans samtidigt. Tänk om huset skulle börja brinna och bara jag skulle klara mig. Jag var så liten och så orolig.
SvaraRaderaDet blev inte bättre som äldre. Det blev jobbigare och jobbigare att varje gång man sa hejdå tänka att detta var kanske det sista vi sa till varandra. Varje gång min sambo åkte till jobbet var jag livrädd att han aldrig skulle komma tillbaka. Mycket ångest och många tårar.
Fick hjälp för det och idag är det mycket lättare. Jag fick lära mig att acceptera att döden är en del av livet. Jag fick lära mig att det är oundvikligt. Och istället för att kämpa emot det och vara rädd för det så fick jag lära mig att fokusera på det vi har idag. Varje dag.
Lärde mig att glädjas åt att jag finns och att alla jag älskar finns här istället för att varje dag sörja att vi en dag kanske kommer att förlora varandra.
Som sagt, istället för att fokusera på det oundvikliga fokusera på det fantastiska. Mitt liv blev lite lättare då.
jag tror att det är bundet till ett syfte. du väntar barn. barn till människor behöver skyddas såklart. vi föds värnlösa. så din kropp laddar upp med protection instinct hormones.
SvaraRaderaBara genomskåda dem.
Det är bara naturen som spökar med ditt psyke.
Genomskåda den.
Verkar vara så det är för dom flesta. Jag fick även enorma svartsjukenojor. Fantiserade ihop dom mest konstiga historier om vad Fredrik gjorde dom få gånger han var ute på krogen under min graviditet. Man blir så sårbar både under graviditeten och efter barnet är fött så det är inte konstigt. Känslan av att inte vara helt tillräcklig som partner under graviditeten är väl även den en stor orsak, iaf till svartsjuka.
SvaraRaderaHar exakt samma dödsångest som du nuförtiden (är gravid) Också helt nytt för mig, Döden har liksom aldrig varit någon katastrof för mig men NU....oj oj oj, har även fått dödsångest för min egen del.. typ "åh nej, en stentrappa, tänk om jag ramlar här! "... lätt inskränkande ju! Och såklart för Gustav, alltid.
SvaraRadera