Jag har tänkt väldigt mycket på Big Brother deltagaren som tog livet av sig innan helgen.
Hur allt gick så fel. Jag tycker det faktum att polisen konstaterade att det var självmord men att inget avskedsbrev lämnades är så fruktansvärt sorgligt.
Kände hon sig så betydelselös så hon ansåg att det inte behövdes? Så ensam, så olycklig. Var hon alltid det? Hade hon ingen?
Jag jobbade för brittisk skvallerpress under en period och översatte en artikel om henne samt fick några pratminus från henne gällande det artikeln handlade om. Hon var så själsligt sorgsen på något sätt. Kan inte riktigt sätta fingret på det.
Jag irriterar mig mycket på hur kvällstidningarna drog parallellen till självmordet med nya säsongen av Big Brother för att lätt kunna bygga en historia och sätta lättsmälta rubriker utan tuggmotstånd. Någonstans i texten berättades det om den här väldigt ensamma och ledsna kvinnan.
När man jobbar med casting är grundregeln att älska de man castar. Gör man inte det så kommer ingen annan heller älska dom, även om de är galningar så måste de vara sköna galningar, älskade galningar.
Jag tror de flesta castare någonstans önskar och hoppas på att man kan "rädda" de här människorna på olika sett till ett bättre liv. En ny vardag att komma tillbaka till. En ny verklighet att lära känna. En publik bekräftelse att ha i ryggen. En bekräftelse de kanske aldrig fått. Det är ett fint instrument att bemästra, vissa vet exakt hur det ska spelas. Andra inte.
Gränslösa människor är så fruktansvärt intressanta. Man vill ta del av deras gränslöshet fascineras av den, men också rädda dem från den.
Jag funderar ofta på om trasiga själar kan repareras om de blir sedda?
I de flesta fall tror jag det då såren är så ytliga, i andra fall inte. Det värsta är väl att man aldrig vet det förens efter man efter man provat.
Frågan är om TV aldrig hade kommit in i bilden hade saker gått lika snett då?
Förmodligen, det är bara extra tragiskt att förfallet blir publikt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du har helt rätt Anitha!
SvaraRaderaEtt tragiskt utnyttjande av svagare människor.
SvaraRaderaUtveckla gärna på vilket sätt man, genom att casta vilsna själar till programmen, kan hjälpa dem till ett bättre liv? Jag anser detta vara ett sätt för produktionsbolagen att frita er från ert ansvar: att ni castar en förvirrad själ till program som de har allt att förlora på. Att ta till förvarshalmstrån som: "...trasiga själar kan räddas om de blir sedda" hur räddar man en person från dess gränslöshet om man låter den komma till uttryck bland Sveriges befolkning på bästa sändningstid och låta den frodas ännu mer med alkohol? Man fascineras av gränslösheten, det har du rätt i - men det är en negativ fascination, man ser dem som apor i bur.
SvaraRaderaDet är ju inte så att det är vi på de ondskefulla produktionsbolagen sliter upp människor från olika situationer och tvingar in dom i olika TV-situationer under hot?!
SvaraRaderaDet är ett allmänt känt fenomen att människor söker sig till vad den mediala uppmärksamheten kan generera. Så utbytet är vad jag anser ett ömsesidigt sådant.
Så jag förstår inte riktigt din moral och etikpredikan. Byt kanal.
Jag måste säga att det känns rätt osmakligt att casta människor som inte känns trygga i sig själva.
SvaraRaderaJag kände tjejen i fråga. Hon blev direktcastad till Big Brother. Man sa att "det skulle hjälpa hennes karriär". Är man trasig inuti är det svårt att värja sig. Tänker inte nämna några detaljer men delaktigheten var det sämsta som kunde hänt henne. Nu är det inte främst det jag vill kritisera, utan kvällspressen.
SvaraRaderaHon tog sitt liv en kväll. Morgonen efter ringer Aftonbladet och Expressen ca tusen gånger till familj och vänner; de vill veta när, var och hur?! Så förbannat respektlöst! Calle hatar Expressen för deras tillvägagångssätt i samband med Jons bortgång, men Aftonbladet är verkligen inte bättre. Jag förstår att man vill profitera på aktuella Big Brother men när AB:s löp kom hade det gått en dag. En enda jävla fucking dag.
Anitha, jag tycker att när du har gläntat på dörren till självkritik (eller kritik av den egna branschen, inte dig personligen) så faller de lite platt med ett "byt kanal"-svar som du ger Jannice ovan.
SvaraRaderaBlogginlägget är verkligen bra och intressant, men löp linan ut och fortsätt resonera istället för att bara gå i försvar!
För övrigt så skulle det vara intressant att få veta vad som hände med det hemliga paret i årets BB, han visade förändrat beteende och de bröt? Ingen aning om det var på riktigt eller om han spelar, men det såg äkta ut. Frågan är hur djupt castingen undersöker folks psykiska hälsa. Bortsett från det här specifika fallet så kan man över lag ana sig till att många deltagare genom åren har någon form av personlighetsstörning med tillhörande osäkerhet och bekräftelsebehov.
OBS! ovan menar jag att det vore intressant att få veta hur castingen av paret gick till, inte att få veta om ev. psykisk sjukdom.
SvaraRaderaMen jag blir så trött på den typen av opportunistiska kommentarer.
SvaraRaderaMan kör alltid avancerade psykologtester och analyser med deltagare innan de medverkar i ett program oavsett om det är Mästarnas Mästare eller Big Brother.
"Att det är rätt osmakligt att casta människor som är otrygga i sig själva" är inte lätt att avgöra alla gånger. Då det finns en ofantlig självdrift i de här människorna och den kan ibland maskera både det ena och andra. Vi tar aldrig med någon deltagare som inte godkänns av psykologen och det är verkligen ingen låg ribba satt utan helt normal.
Det är ungefär lika chockartat att någon tar livet av sig nästan år efter medverkan i ett TV-program som att den där spralliga klasskamraten gör det. Som sagt vissa sår går aldrig att reparera oavsett livsval och omständigheter. Därför tycker jag att det är för enkelt att skylla på en enskild orsak då det ofta är flera komponenter som orsakar detta.
Absolut, håller med att presshanteringen är fullkomligt vidrig. I England har man en pressetisk regel att det måste gå minst 72 timmar innan man får intervjua familj och vänner då dessa befinner i chock.
Oj, du måste träna på att ta kritik, Anitha...
SvaraRadera