Calle

Calle har bloggtorka. Han känner sig inte motiverad. Jag tycker det är jättesynd. Visst vill man läsa hans sida av historien som 31 årig blivande förstagångs far? Det lär ju finnas en hel del killar som är i hans situation. Dessutom bra för tjejer att få läsa om baby-grejen ur ett manligt perspektiv.
Men han kommer gästblogga här en del om jag känner honom rätt. Tills han dyker upp med full kraft och Schulmansk vrede någonstans igen.

Fotoramar

Var på IKEA i helgen som sagt och köpte fotoramar. Just nu står de uppställda utan foto i. Det kanske låter lite knäppt men jag kan gilla den känslan av att fylla en ram.
Den första till vänster ska vara vårt bröllopsfoto, sen blir det nog en på marskalkarna och tärnorna, sen blir det på Penny.
Är vansinnigt trött på att vara gravid vid det här laget. Vill verkligen att hon ska komma nu. Kvällarna är inte roliga längre, det är en kamp. Jag är tung.
Så glad att vi inte gifte oss den här helgen eller nästa, det hade varit gränsfall om det hade gått. Glad att vi inte heller beslutade att åka på bröllopsresa för det är knappt så jag orkar röra mig mer än ytterst nödvändigt.
Min kiropraktor tvingar mig till gymmet. Han säger att det är bättre för bäckenet att få stimulans, nu när foglossningen på riktigt börjar göra sig påmind. Då kommer jag må bättre. Jag ska försöka att pallra mig dit.

Men nu är det bara nio veckor kvar så det är ju rena rutschkanan. Yippie! Det kan ju bli 11 veckor om hon är på det humöret. Hon har ju inte vänt sig om än. Om någon skulle säga att jag har planerat kejsarsnitt om sju veckor så skulle jag ju inte backa ur, som det känns nu i alla fall. Är trött på den här fatsuiten.

Calle ska dö

Jag har dödsångest. Ja ren och skär dödsångest. Någon ny hormongrej. Har överhuvudtaget inte tänkt på det här sättet tidigare. Men nu plötsligen.

Amanda berättade precis att det blir ännu värre när bebisen är född. Med liv som flyttar in, flyttar även döden in. Sa hon.

Jag satt igår och fantiserade ihop att Calle aldrig mer skulle komma tillbaka från affären med någon mat. Två sammanbitna poliser skulle komma i hans ställe en timme efter han gick ut skulle de ringa på dörren. Jag fick hålla mig i skinnet igår för att inte ringa och kolla så att allt var okej efter 40 minuter.
Jag är orolig när han åker till jobbet, tänk om han skulle bli påkörd. När han badar badkar, tänk om han drunknar.
Nästa vecka ska han boxas. Jag tänker att de ringer från boxningshallen och berättar att han brutit nacken. Ja så där håller jag på.
Självklart leker jag Allanballan och berättar inte det här för honom.
Låtsas bara vara extra omtänksam fast jag på insidan skriker av dödsångest.
VÅGA INTE GÅ OCH DÖ, LÄMNA MIG OCH VÅRT BARN I MAGEN FÖR I H E L V E T E INTE!!!!

Vad ska jag göra åt detta? Det här måste upphöra innan det förvandlas till ren galenskap.

Gästinlägg Polis-Jonas

Hej Jonas här, eller Polis-Jonas om ni så vill. Jag är inte helt nöjd med att kallas så, men det förstår ni. Jo, nu ska ni få höra här! Klockan 08.22 i morse ringde Anitha mig och vill att jag skulle komma över. Det var bråttom, hon och hennes man behövde hjälp. Det skulle borras och skit. Jaha, inget söndagsmys med sig själv och tid för att fundera över livssituationen. Upp och hoppa, nu var det snabba puckar till Stockholms Manhattan, Hammarby sjöstad.

När jag kommer in i det Kjolmanska hemmet är det kaos. Det är kartonger och spritflaskor överallt. Mitt i detta står Anitha och Calle och sliter i lådor. De var tydligen på shoppingrunda igår. Inte till sig själva, utan till Penny. De har köpt barnsäng, skötbord och såna grejer. Något borrande var det inte tal om eftersom lilla monstret glömde att säga att jag skulle ta med mig borrmaskinen. Okej, nu till saken. Jag frågade lite försynt om det inte är lite tidigt att börja bygga de här grejerna. -NEJ, skrek Anitha. -Men det är ju två månader kvar till leverans, påpekade jag och fortsatte med att sen kanske det tar ett par månader innan ungen ska sova i egen säng. Frågan är alltså om de här människorna är normala? Efter att de byggt ihop barnsängen bäddade Anitha den också, normalt? Kommentera gärna detta, och om Calle och Anitha är normala eller svårt störda.

Nu funderar jag och Carl Johan Morgan på om vi inte ska ut och köpa trehjuling, ridgrejer och push-up bh också, för det går ju så himla fort när hon väl kommer.

Igår fredags firade Calle och Anitha 1 vecka som gifta, hur gick det då? Haha...Calle var ute och söp med underbara Martin Akander och mig men det har ni redan läst om. Anitha hade tydligen lite att anmärka på när det kom hem två män och ville sova skavfötters med henne.

Äh, nu skiter jag i det här och går hem till Södermalm igen. Jag orkar inte med Anitha längre!

Hörs Jonas

Gränslöshet

Jag har tänkt väldigt mycket på Big Brother deltagaren som tog livet av sig innan helgen.
Hur allt gick så fel. Jag tycker det faktum att polisen konstaterade att det var självmord men att inget avskedsbrev lämnades är så fruktansvärt sorgligt.
Kände hon sig så betydelselös så hon ansåg att det inte behövdes? Så ensam, så olycklig. Var hon alltid det? Hade hon ingen?
Jag jobbade för brittisk skvallerpress under en period och översatte en artikel om henne samt fick några pratminus från henne gällande det artikeln handlade om. Hon var så själsligt sorgsen på något sätt. Kan inte riktigt sätta fingret på det.

Jag irriterar mig mycket på hur kvällstidningarna drog parallellen till självmordet med nya säsongen av Big Brother för att lätt kunna bygga en historia och sätta lättsmälta rubriker utan tuggmotstånd. Någonstans i texten berättades det om den här väldigt ensamma och ledsna kvinnan.

När man jobbar med casting är grundregeln att älska de man castar. Gör man inte det så kommer ingen annan heller älska dom, även om de är galningar så måste de vara sköna galningar, älskade galningar.
Jag tror de flesta castare någonstans önskar och hoppas på att man kan "rädda" de här människorna på olika sett till ett bättre liv. En ny vardag att komma tillbaka till. En ny verklighet att lära känna. En publik bekräftelse att ha i ryggen. En bekräftelse de kanske aldrig fått. Det är ett fint instrument att bemästra, vissa vet exakt hur det ska spelas. Andra inte.

Gränslösa människor är så fruktansvärt intressanta. Man vill ta del av deras gränslöshet fascineras av den, men också rädda dem från den.
Jag funderar ofta på om trasiga själar kan repareras om de blir sedda?
I de flesta fall tror jag det då såren är så ytliga, i andra fall inte. Det värsta är väl att man aldrig vet det förens efter man efter man provat.

Frågan är om TV aldrig hade kommit in i bilden hade saker gått lika snett då?
Förmodligen, det är bara extra tragiskt att förfallet blir publikt.

En scen från vårt kylskåp

Tre öppnade mjölk. Varenda gång jag öppnar kylskåpet är det samma sak. Den det är minst i får stå längst. Ibland flera månader. Både jag och Calle har fobi för gamla mejerivaror. Vi köper hellre nya än att slänger gamla. Vid nyår hällde vi ut åtta halvdruckna mjölk. Så underligt och värdelöst beteende. Dessutom att båda är så. Finns det fler?

Bröllopsbonanza!!

Tack till Malin Wijk, mangie.se/
Tack igen Rami Mizrahi för all utsmyckning.
Tack alla som gjorde den här dagen oförglömlig!