Lauch!!

Nu när det snart är dags att bli mamma så börjar jag precis som vissa av er trodde att just blogga på MAMA.nu ni hittar mig från och med nu här: http://blogg.mama.nu/anitha-schulman/
Allt kommer vara precis som vanligt bara ny adress.

Söndagsrapporten

Vaknade vid niotiden men hängde i sängen till 11.00 det kanske är det mysigaste jag vet. Sen gick vi upp och åkte till Nero och åt frukost. Jag drack min favoritjuice med färsk mynta, ingefära och ananas. Ojoj hoppas inte det där räknades till förmycket "namedropping". Jag borde kanske skrivit: Vi åt frukost på ett café och jag drack en god juice.

Calle har en liten egenhet. Han äter inte upp den del han hållit i. Gäller i de flesta fall, pizza, bröd och pommes frites. Ojoj, nu länkade jag till Calles välgörenhetsblogg. Det kanske anses nepotisktiskt... Det borde kanske stått: Min man åt bröd. Det tyckte han var gott.

Sen åkte vi ut till Calles chef Dicken de lagade sin traditionella söndagslunch. Denna gång var det en Thaikyckling. Vi är som ett mycket gammalt par ibland. Åker på söndagstur.
Det borde kanske stått: Vi åkte hem till en kollega till min man. De lagade mat, den var inspirerad av ett utländskt kök. Det luktade gott.

Calle har ett bilalterego som vi har döpt till Kalinka. Han har något jagat i blicken, kollar ofta i backspegeln och röker stressat ut genom fönstret. Ska berätta mer om Kalinka vid ett senare tillfälle. Någon dag ska vi nog skriva en humorserie med vårt lilla karaktärstall vi byggt upp.
Robban med slipmaskinen, Superknarkan och Kalinka. Det kommer en ny karaktär per halvår till sällskapet.
Borde kanske skrivit: Vi åkte bil det var kul. Vi pratade mycket.

Sen åkte vi till Mats & Anna och åt pannkakor med Loppan och Basse. Glömde tyvärr kameran i bilen. Bilden är lånad från Annas blogg.
Borde kanske skrivit: Åkte hem till några vänner och åt platt föda.

Efter det åkte vi till Pelle som jobbar med Big Brother, vi fick en exklusiv visning av "huset". HERREGUD!!! Reality blir inte så mycket mer real än så. Här fick vi såklart inte ta kort.
Borde kanske skrivit: Åkte och hälsade på en kompis som jobbar med en TV-inspelning. Det var intressant.

Nu har jag precis badat och läst lite mera ur Blondie. Calle åkte precis och köpte pizza. Banan, curry. Vad annars. Nu har jag feber och ont i halsen, ligger i sängen. Fan vad jag är trött på det här. Kan ingen bara kurera mig snart.
Borde kanske skrivit: Badade, läst, ska äta, är lite sjuk.

Min lördag

Men det gick faktiskt över förväntan bra med föräldrarna. De var inte alls så där trubbiga som de brukar. Penny verkar göra gott. Vi åkte upp på stan och de hjälpte till att fylla på babyförrådet. Så gulligt och sen åt vi lunch på Sturehof. Vi hade det riktigt kul.



Sen var jag och tvättade och fönade ut håret på Bangs hos Elisabeth en riktigt vuxenlyx jag börjat unna mig. Så här ser det ut när Elisabeth tvättar mig.



Glömde ta bild på håret direkt efter. Men se så tjusigt det blev.
Calle klippte sig också och det gjorde tydligen Alex med. Ett sånt familjesammanträffande. Vi kanske får utropa den Schulmanska hårvårdsdagen till 4 mars 2011.


På kvällen kom Pelle hem till oss på middag. Det var supermysigt.

Idag ska jag Skypea med Lina Broneus har vi bokat in. Då vi inte lyckats tajma en telefontid på två veckan. Lina bor nämligen i London. Sen ska vi fika med Mats & Anna och kanske träffa våra nya Sjöstadsgrannar Sigge & Malin för en tour i området.

Then I have an announcement to make... äh vi håller på den tills imorgon. Vad tror ni att det är?

Status

Vaknade precis. Eller vaknade när Polis-Jonas ringde och väckte oss 07.00. En otroligt elak och usel lek vi startat. Både Calle och jag har vaknat lite på fel sida. Calle går och svär högt för sig själv: "jävla Jonas". Nog för att vi somnade om men vi springer båda runt och småbjebbar. Just nu äter jag min favoritchoklad Lindt Excellence Sea Salt det blir man alltid på bättre humör av. Penny älskar skiten och kickade igång av bara den. Det är roligt för nu ser man när hon rör sig utanpå magen, det har vi inte sett förut. Jag vet att Gustav på Calles jobb - hans tjej har man sett det på jättelänge. Så jag antar att det är lite olika.
Män jämför olika babyskills hos varandras flickvänner/fruar och försöker "bräcka" varandra. Konstig grej. Calle har varit jätteirriterad på att det syntes på henne, men nu kan han alltså också checka av den punkten.
Puh nu kan jag andas ut ...

Har ni sett att mitt hår är "Katitziblått", ni som är i samma generation som jag?
Kul!

Igår var vi på middag hemma hus Pär Lernström och Linda Öhrn, med Tesso & Martin Akander och Ylva & Jonas Lagerström. Det var både gott och jättetrevligt. Vi spelade sällskapsspel såklart och tjejerna vann som vanligt. Såklart.

Nu kommer snart mamma och pappa hit och jag är redan stressad. Mina föräldrar är lite som Jerry Seinfelds föräldrar. Jag tror ofta "inlandsföräldrar" är det. Ska utveckla det där vid ett senare tillfälle.
Låt mig ponera hur dagen kommer bli.
Pappa vill alltså komma HIT men inte åka upp på stan, inte ens om VI kör. Så nu ska vi "sitta" här med världens vackraste väder utanför. De har säkerligen med sig en termos upp med eget kaffe och mackor som de förbereder i köket från kylväskan. Sen ska pappa "titta" på soffbordet. Säkert kolla på travet, sen åker dom förmodligen hem.
Vi kommer inte diskutera saker, för då "bråkar/tjafsar" man.
Någon säger en sak (oftast pappa) så svaras den saken på på varvet runt bordet. Sen sägs en ny sak. Ja, så där håller det på.
Jag ska till frisören klockan två så jag har en naturlig Q ut denna gång. Puh. Återkommer till ämnet.

Den här bilden

Den här bilden är kanske den roligaste bilden som finns på Calle & Alex. De ser helt brännskadade ut.
Solariet stängdes aldrig av och efter det tog de en bild som ett varnade exempel på hur illa det kan gå om man använder Piz Buin i solariet. De är helt jämnbruna. Inga nyanser eller nivåskillnader alls. Allt brändes upp.
Det är så underligt att det här är den bild som fortfarande far runt i media så fort det skrivs något om dem ihop.

Jag tror att det är Resumé som den publicerats i från början. De måste haft världens sämsta retuschör där med någon konstig "Spray-Tan effekt". För kolla på den här bilden som de envisas med att visas på mig ifall de skriver något.
Nog för att jag är grundbrun men de jag tror de varit framme med sprayen här med. Har knappt några läppar och absolut inga ögonfransar.

Jag hatar den här bilden. Det ser ut som jag havsomseglat på en flotte eller är en vilde som kommit i kontakt med civilisation för första gången.
Eller vad får ni för associationer?

Jag har lagt ut lite

Efter bröllopet jäste jag till. Den här klänningen köpte jag för två veckor sedan kommer nog kunna bära den max två veckor till sen är den för liten.
Jag kommer inte längre i mina stövlar som brukar vara ganska pösiga och alla byxor utom dom i stretch är försmå. Rumpa och lår nämner vi inte ens. Jag är glad så länge jag är "normal" i ansiktet.

Min svägerska

Min svägerska Amanda är kanske det snyggaste jag vet. Dels som ni redan märkt är hon ju skamligt vacker. Men hon har en fantastisk klädstil också. Ni vet en sån där bra smak som inte kan köpas för pengar. Liksom från grunden genuint classy och god smak.

Vi har känt varandra jättelänge. Långt innan både Calle och Alex kom in i bilden. Vi jobbade ihop för ca nio år sedan på Amandas syster Hannah Widells talkshow. Vi var båda relativt färska researchers, vi pratade inte så mycket men betraktade varandra på distans. Hon var minst lika vacker då. Jag kommer ihåg första gången jag såg henne kliva ner för trappan på jobbet. Man trodde liksom inte så vackra människor fanns på riktigt. Det var som att Jackie O precis klivit in i rummet. Samma typ av karisma. Verkligen "självlysande". Dessutom är hon så otroligt duktig också. Man vill liksom hoppa in i hennes hjärna. Det känns ibland som hon tänker lite omvänt, klurig men hon är klok som få.

Efter "Hannah" har vi sprungit in i varandra i olika sammanhang under åren. Så den dagen det stod klart att vi skulle bli släkt kändes helt naturligt. Nu har vi samma efternamn. Jag kunde aldrig önskat mig en bättre svägerska.

När man talar om trollen

Så bloggar dom på PAF.

Ett alternativt liv

Det verkar vara sol ute idag. Kul!

Ibland sitter Calle och jag och slänger ur oss saker som vi önskar att vi kunde. Saker vi borde göra oftare eller lägga ner kraft på att lära oss. Ja, men typ som att kunna spela ett instrument eller skaffa ett lånekort, cykla Vätternrundan eller gå en spanskakurs.

Sen när det slutat rusa i huvudet så sansar vi oss och inser att vi aldrig kommer kunna göra den här typen av saker. Vi är inte sådana. Hela vårt liv hade sätt annorlunda ut om vi ens hade provat på en bråkdel av alla våra sk. tillkortakommanden.

Om Calle skulle ta upp en gura och börja lira då hade hela vårt umgänge varit mer musikaliska. Om jag hade gnällt över ont i ryggen för att väskan med alla låneböcker är så tung hade vi varit mycket mer kultiverade och likaså våra vänner.
Jag tror absolut på att drömma och våga förändring men allt nytt man adderar på förändrar kanske mycket mer än vad man tror.

Undra vad som skulle kunna ske om Calle i vår befintliga umgängeskrets tog fram en gitarr och rev av lite allsångsstycken han repat in.
Förmodligen skulle det bli jättekonstig stämning eller jättekul. Vi lär ju aldrig få veta vilket då vi med ganska stor sannolikhet aldrig kommer prova. Men att leka med tanken kan man ju alltid.

Syrienne sur la corne

Precis där vi bor finns en kiosk som har allt från vetemjöl till skvallertidningar. Kiosken är oumbärlig ifråga. Kioskägaren Tony en fantastisk en minientreprenör och servicemänniska i fingerspetsarna. Vi har varit trogna kunder och jargongen är hjärtlig om än lite, tja fattig.
Han frågar mig ifall jag är inne och handlar,
– Var har du gubben då?
Jag skrattar och säger att han är hemma och "gubbar" sig. Sen utdelas artighetsfraser.
Ifall Calle är inne så frågar han,
– Var har du regeringen då?
Calle svarar i riksdagen och bestämmer hehehe...osv.
Ja så där har det hållit på. Inga konstigheter.

Här om veckan var vi inne tillsammans, vilket självfallet händer det också. Vi berättade glada i hågen att vi precis gift oss och någonting hände med Tony. Han fick något svart i blicken. Han blev stel och lite konstig. Jargongen var inte alls så hjärtlig som den brukade. Efter det har det varit liiite ansträngt från Tonys sida. Vi funderade länge på vad vi sagt som kan ha gjort honom så avig.

Så kom vi på var skon klämde, Tony är Syrian. På Syrianska bröllop bjuder man "hela byn", alla och några till. För honom var det en självklarhet att han skulle gått på vårt bröllop. Att han inte blev bjuden ses förmodligen som en skymf.
Hur vi ska komma runt detta och på något sätt förklara att på "svennebröllop" bjuder man bara sin familj och begränsat antal vänner, är frågan. Hur får man fram det utan att det låter planterat? Vi vill ju bara att allt ska vara bra mellan oss och Tony igen. Fan.

Godmorgon

Åh vad roligt med bilinlägget, så många däcksparkare och bilexperter som vaknar till liv. Jag blir rörd av er engagemang. Vi har som sagt inte bestämt oss än. Om jag får bestämma så blir det en Volvo S60. Men det får vi som sagt se.

Vet nu hur man ser att en bil kommer från Jamaica?
Det gör man på [raggaestreringsskylten].
Kul va!
Nu vill jag höra er roligaste vits eller roliga historia.

Läs om Pennys pappa "Horknackaren"

HÄR!

Vad säger man...

Den här ska ge mig tillbaka midjan

Köpte den här rackaren i Colombia, den ska få mig att få tillbaka min figur och min midja som jag kan sakna så oerhört mycket. Tänk ett par schyssta jeans, herregud! Tajta med normalhög midja. Jag fantiserar även om magtröjor och "pojkväns 501:or".

Den här lilla kostymen kommer hjälpa mig att krympa ner livmodern till normal storlek och dränera överflödig vätska fortare än kvickt. Det är en "lipo-dräkt" men den ska funka. Beach 2011 på Gotland, här kommer jag!

Porrsurfar

Midja

Från Wikipedia

Midja, eller liv, den del av människans kropp som ligger mellan bröstkorgen och höfterna, och som vanligtvis är bålens smalaste del. I utvidgad betydelse benämning på motsvarande del av vissa klädesplagg, främst klänningar.

Se även

Getingmidja

Min kväll och min morgon

Igår åkte vi och hämtade det som säkerligen kommer bli Calles nya bil, Chevrolet Blazer Tahoe. Han har den på prov i en vecka. Han hoppade jämfota av eufori igår innan och efter första åkturen, som en liten flicka. Så man kan väl säga att han är inget pokerface när det kommer till att köpa begbilar. Han flaggar köpincitamenten starkt.



När vi kom hem hade vi fått en massa post. Två brev från Skattemyndigheten ett som förtäljde att vår vigsel är registrerad och så även mitt namnbyte till Schulman, det redan den 18/2. Tack Lena för utomordentlig service på folkbokföringen. Så glad att jag fick tag i dig!
Sen ett annat om min sommarstuga, ett bra brev. Men personen som skrev brevet har något svart i själen. Jag vet inte vad den här människan är arg på men vederbörande är arg på någonting att utläsa av dennes namnteckning.



Jag begrundade vardagsrumsbordet vi gjorde och inser att jag bara blir mer och mer nöjd. Det lever liksom lite av sig själv beroende på vad man fyller det med. Den här upplagan är jag väldigt tillfreds med. Men det kan nog både tillkomma och försvinna föremål efter hand. Det gillar jag. Om några månader kanske det har ett helt annat utseende.
Det kanske blir ett roligt sätt att tidsdokumentera ens liv på.



Precis som igår morse kom Calle in med frukost på sängen. Frukostfrallor "bake up" med massa smör och körsbärsmarmelad, min favorit. Te och mina vitaminer. Han är en lite dröm han.
Nu ska jag jobba lite i sängen och sen måste jag in på jobbmöte. Men jag tar det lugnt.
Hörs snart.

Bakterieodlingen

Bara ordet är äckligt, två komponenter som man inte ska kombinera ens i samma mening, i samma ord! Bakterieodling. Smaka på det, vad får ni för associationer? Mina är inte vackra.

Nu har jag i alla fall fått provsvar. Jag är inte inbilskt sjuk. Jag har något multiresistent skit. Som jag fått av något dagisbarn förmodligen, sa läkaren.
Det finns ingen antibiotika jag får äta eftersom jag är gravid. Så jag får bara stå ut. Jag har varit sjuk en månad nu. Läkaren ville sjukskriva mig i några dagar så jag skulle bli av med det. Men vem hinner med att vara sjuk? Jag får ta det lugnt innan och efter jobbet istället.

Bakterieodling, multiresistent, dagisbarn, smitta. Uschusch!

Studiebesök

Jag är på studiebesök på Calles jobb. Varje gång jag kommer hit, vilket i snitt är en gång i veckan så möts jag av denna syn. Oftast inträffar detta runt fem har jag märkt. Denna gång hade Calle ett papper i knäet vilket kanske kunde vittna om att han satt här inne och var lite "kreativ". Men det var tydligen "fusket" till spelet som kunde hjälpa honom att få en helikopter till sitt förfogande.

Nu har Calles alterego i spelet precis raggat upp en hora... ja flitens slampa lyser på Hard Hat.

Att prioritera sig själv

Varför är det så svårt att våga satsa på sig själv och egna projekt?
Jag sätter alltid mina egna projekt nederst på priolistan. Kommer någon och ber mig om att göra ett jobb eller en tjänst för dom så hamnar det direkt över mina egna på listan.
Det är så svårt att satsa på sig själv, det kräver mycket motivation och självförtroende. Det är mycket enklare att göra något för någon annan och få en klapp på huvudet, i alla fall för mig som den lilla bekräftelsekossa jag är. Fast jag vet ju att jag borde tänka precis tvärtom. Varför är det en sån stor apparat?

Det är som att trycka på en knapp

Det är ett jävla skämt. Det är så här det känns att vara gammal förmodligen. Orörlig och otymplig. Vardagen är en kamp. Det man gör på dagen straffas man för på kvällen.
Jag tror jag börjar binda vätska också. Händer och fötter jäser.

Kom på en rolig grej apropå flytt, jag tänker främst på Alex & Amandas.
När jag var liten och vi var på husvisning så trodde jag att man liksom bytte hem helt. Fattade inte att vi skulle ta med oss våra grejer in i ett nytt hem. Trodde man bytte allt rakt av. Kunde vara helt knäckt efter husvisningar där familjen hade tråkiga leksaker.

I morse var jag orolig för att Penny inte rörde sig, mailade barnmorskan. Åt en chokladboll och hon kickade igång.

Jag måste ha en plan känner jag, något som inte involverar barn. Bröllopet var en perfekt distraktion, nu har jag ingen sån. Nu går jag bara runt och "känner efter", sånt är inte bra för mig. Hjälp mig.

Vad säger du nu då snutjävel!?

Barnvagn med sitt och liggdel och bilbarnstol från Stokke.
Skötbord står i badrummet och barnsängen från IKEA i sovrummet. Nu kan du komma när du vill Penny plutt!

(I hallen står allt som ska tillbaka till Systembolaget efter bröllopsfesten). Har inte orkat åka dit än bara. Så det är inget veckoranson på väg in till barskåpet. Så det så.

Snyggaste Oscarsblåsorna enligt mig

10 poäng. Michelle Williams, hon var min favorit förra året också.



Camila Alves sjukt vacker. Är det gala så är det. 9 poäng.



Gwyneth Paltrow är alltid ett Oscarskort att räkna med. 8 poäng.


Hillary Swank känns som en klassisk vinnare. 7 poäng.



Rea Durham vågat och vackert! 6 poäng.



Mila Kunis, så sval och vacker. 5 poäng.

Antiklimax

Så kissnödig man kan bli när man är gravid, så kissnödig har man aldrig någonsin varit. Det är en kissnödighet som slår allt vad nödighet stått för.

Men det är en nödighet som aldrig blir tillfredsställd. Den där totala urladdningen och det mjuka lugnet efter infinner sig aldrig när behovet är uträttat.

På morgonen fullständigt rusar jag till toaletten väckt av kissnödighet. När jag väl sätter mig och inväntar det som jag tror ska bli rena laserstrålen baserat på det tryck som finns i de nedre regionerna. Kommer istället några ynkliga skeva droppar. Detta antiklimax infinner sig sedan flertalet gånger varje dag. Under hela min graviditet har jag inte haft en bra uttömlig urinering. Gud vad jag längtar efter en bra kiss. Är vi fler?

Extras

Ibland är Calle och hans VD Dickén, som Ricky Gervais och Stephen Merchant i The Extras.
Som nyss till exempel. Jag smsar Calle om en grej och säger att jag ringer Dickén och pratar vidare med honom om det vi precis diskuterat.
Sen ringer det lite här och jag passar även på att svara på något mail. Efter fem minuter ringer Calle och frågar varför jag inte ringt Dickén än som jag lovat.
– Han sitter och stirrar på telefonen och väntar på att du ska ringa.
Vi lägger på och jag ringer upp Dickén, som sitter mittemot Calle.

Nu lite reklam...

Va publik på Trinny & Susannah inspelning. Goodibag och härlig catwalk utlovas. Samt vem vet, lite airtime...
Anmäl dig och vilken dag du kan på, tspublik@mastiff.se

Calle

Calle har bloggtorka. Han känner sig inte motiverad. Jag tycker det är jättesynd. Visst vill man läsa hans sida av historien som 31 årig blivande förstagångs far? Det lär ju finnas en hel del killar som är i hans situation. Dessutom bra för tjejer att få läsa om baby-grejen ur ett manligt perspektiv.
Men han kommer gästblogga här en del om jag känner honom rätt. Tills han dyker upp med full kraft och Schulmansk vrede någonstans igen.

Fotoramar

Var på IKEA i helgen som sagt och köpte fotoramar. Just nu står de uppställda utan foto i. Det kanske låter lite knäppt men jag kan gilla den känslan av att fylla en ram.
Den första till vänster ska vara vårt bröllopsfoto, sen blir det nog en på marskalkarna och tärnorna, sen blir det på Penny.
Är vansinnigt trött på att vara gravid vid det här laget. Vill verkligen att hon ska komma nu. Kvällarna är inte roliga längre, det är en kamp. Jag är tung.
Så glad att vi inte gifte oss den här helgen eller nästa, det hade varit gränsfall om det hade gått. Glad att vi inte heller beslutade att åka på bröllopsresa för det är knappt så jag orkar röra mig mer än ytterst nödvändigt.
Min kiropraktor tvingar mig till gymmet. Han säger att det är bättre för bäckenet att få stimulans, nu när foglossningen på riktigt börjar göra sig påmind. Då kommer jag må bättre. Jag ska försöka att pallra mig dit.

Men nu är det bara nio veckor kvar så det är ju rena rutschkanan. Yippie! Det kan ju bli 11 veckor om hon är på det humöret. Hon har ju inte vänt sig om än. Om någon skulle säga att jag har planerat kejsarsnitt om sju veckor så skulle jag ju inte backa ur, som det känns nu i alla fall. Är trött på den här fatsuiten.

Calle ska dö

Jag har dödsångest. Ja ren och skär dödsångest. Någon ny hormongrej. Har överhuvudtaget inte tänkt på det här sättet tidigare. Men nu plötsligen.

Amanda berättade precis att det blir ännu värre när bebisen är född. Med liv som flyttar in, flyttar även döden in. Sa hon.

Jag satt igår och fantiserade ihop att Calle aldrig mer skulle komma tillbaka från affären med någon mat. Två sammanbitna poliser skulle komma i hans ställe en timme efter han gick ut skulle de ringa på dörren. Jag fick hålla mig i skinnet igår för att inte ringa och kolla så att allt var okej efter 40 minuter.
Jag är orolig när han åker till jobbet, tänk om han skulle bli påkörd. När han badar badkar, tänk om han drunknar.
Nästa vecka ska han boxas. Jag tänker att de ringer från boxningshallen och berättar att han brutit nacken. Ja så där håller jag på.
Självklart leker jag Allanballan och berättar inte det här för honom.
Låtsas bara vara extra omtänksam fast jag på insidan skriker av dödsångest.
VÅGA INTE GÅ OCH DÖ, LÄMNA MIG OCH VÅRT BARN I MAGEN FÖR I H E L V E T E INTE!!!!

Vad ska jag göra åt detta? Det här måste upphöra innan det förvandlas till ren galenskap.

Gästinlägg Polis-Jonas

Hej Jonas här, eller Polis-Jonas om ni så vill. Jag är inte helt nöjd med att kallas så, men det förstår ni. Jo, nu ska ni få höra här! Klockan 08.22 i morse ringde Anitha mig och vill att jag skulle komma över. Det var bråttom, hon och hennes man behövde hjälp. Det skulle borras och skit. Jaha, inget söndagsmys med sig själv och tid för att fundera över livssituationen. Upp och hoppa, nu var det snabba puckar till Stockholms Manhattan, Hammarby sjöstad.

När jag kommer in i det Kjolmanska hemmet är det kaos. Det är kartonger och spritflaskor överallt. Mitt i detta står Anitha och Calle och sliter i lådor. De var tydligen på shoppingrunda igår. Inte till sig själva, utan till Penny. De har köpt barnsäng, skötbord och såna grejer. Något borrande var det inte tal om eftersom lilla monstret glömde att säga att jag skulle ta med mig borrmaskinen. Okej, nu till saken. Jag frågade lite försynt om det inte är lite tidigt att börja bygga de här grejerna. -NEJ, skrek Anitha. -Men det är ju två månader kvar till leverans, påpekade jag och fortsatte med att sen kanske det tar ett par månader innan ungen ska sova i egen säng. Frågan är alltså om de här människorna är normala? Efter att de byggt ihop barnsängen bäddade Anitha den också, normalt? Kommentera gärna detta, och om Calle och Anitha är normala eller svårt störda.

Nu funderar jag och Carl Johan Morgan på om vi inte ska ut och köpa trehjuling, ridgrejer och push-up bh också, för det går ju så himla fort när hon väl kommer.

Igår fredags firade Calle och Anitha 1 vecka som gifta, hur gick det då? Haha...Calle var ute och söp med underbara Martin Akander och mig men det har ni redan läst om. Anitha hade tydligen lite att anmärka på när det kom hem två män och ville sova skavfötters med henne.

Äh, nu skiter jag i det här och går hem till Södermalm igen. Jag orkar inte med Anitha längre!

Hörs Jonas

Gränslöshet

Jag har tänkt väldigt mycket på Big Brother deltagaren som tog livet av sig innan helgen.
Hur allt gick så fel. Jag tycker det faktum att polisen konstaterade att det var självmord men att inget avskedsbrev lämnades är så fruktansvärt sorgligt.
Kände hon sig så betydelselös så hon ansåg att det inte behövdes? Så ensam, så olycklig. Var hon alltid det? Hade hon ingen?
Jag jobbade för brittisk skvallerpress under en period och översatte en artikel om henne samt fick några pratminus från henne gällande det artikeln handlade om. Hon var så själsligt sorgsen på något sätt. Kan inte riktigt sätta fingret på det.

Jag irriterar mig mycket på hur kvällstidningarna drog parallellen till självmordet med nya säsongen av Big Brother för att lätt kunna bygga en historia och sätta lättsmälta rubriker utan tuggmotstånd. Någonstans i texten berättades det om den här väldigt ensamma och ledsna kvinnan.

När man jobbar med casting är grundregeln att älska de man castar. Gör man inte det så kommer ingen annan heller älska dom, även om de är galningar så måste de vara sköna galningar, älskade galningar.
Jag tror de flesta castare någonstans önskar och hoppas på att man kan "rädda" de här människorna på olika sett till ett bättre liv. En ny vardag att komma tillbaka till. En ny verklighet att lära känna. En publik bekräftelse att ha i ryggen. En bekräftelse de kanske aldrig fått. Det är ett fint instrument att bemästra, vissa vet exakt hur det ska spelas. Andra inte.

Gränslösa människor är så fruktansvärt intressanta. Man vill ta del av deras gränslöshet fascineras av den, men också rädda dem från den.
Jag funderar ofta på om trasiga själar kan repareras om de blir sedda?
I de flesta fall tror jag det då såren är så ytliga, i andra fall inte. Det värsta är väl att man aldrig vet det förens efter man efter man provat.

Frågan är om TV aldrig hade kommit in i bilden hade saker gått lika snett då?
Förmodligen, det är bara extra tragiskt att förfallet blir publikt.

En scen från vårt kylskåp

Tre öppnade mjölk. Varenda gång jag öppnar kylskåpet är det samma sak. Den det är minst i får stå längst. Ibland flera månader. Både jag och Calle har fobi för gamla mejerivaror. Vi köper hellre nya än att slänger gamla. Vid nyår hällde vi ut åtta halvdruckna mjölk. Så underligt och värdelöst beteende. Dessutom att båda är så. Finns det fler?

Bröllopsbonanza!!

Tack till Malin Wijk, mangie.se/
Tack igen Rami Mizrahi för all utsmyckning.
Tack alla som gjorde den här dagen oförglömlig!