Hej. Calle här. Idag dog Pastorn. Och Anitha bloggar imorgon igen. Hon bad mig... ja. Säga det.
Kramen
Calle
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
Bloggarkiv
-
▼
2010
(276)
-
▼
juni
(40)
- OMG
- Framme
- På väg
- Nya kläder!!
- Evolutionary road
- Pastorn hälsar på
- Back in Town
- Stekigt värre!
- Jag behöver dig!!!
- Powerwalking
- My favorite waste of time
- There's no business like show business
- Anitha extra allt…
- Nähäe
- Jag är lite svag när det kommer till kungabröllop
- Svensk films största rövhål
- Timing
- Carro väntar på sin tagning
- Wood art
- Kärleksbarn
- Hyra vår lägenhet?
- Min helg!
- Studenter
- Illusionen av en perfekt död
- Krönika
- Pastorsexpedition
- Calle
- Tomtar finns dom?
- Nationaldagen
- Amandas möhippa
- Tjejmiddag i Spymlan igår
- Ett år
- Civili-cation
- Oglamouröst
- Anitha Internationals cellulitskola
- Svaren
- Läser slutkorr
- Something-alike
- Frågestund
- Ett santans gnäll
-
▼
juni
(40)
Usch! Det är hemskt att mista sin lilla vän och det finns inte mycket som kan trösta då men jag skickar ändå en stor tröstkram från Lund.
SvaraRaderaUsch va' tråkigt! Men ni får tänka att han fick i alla fall ett långt liv. Kram
SvaraRadera:(
SvaraRaderafy vad tråkigt för dig, sånt är så hemskt! men ni gjorde ju det som var bäst för honom. kram kram
SvaraRaderaÅh nej, vad ledsamt och tråkigt :( Jag beklagar sorgen.
SvaraRaderaKram
Massa styrkekramar till Anitha! :(
SvaraRaderaDetta är fasansfullt. Jag har varit med om döden så många gånger förut i husdjurslivet men lever idag med två friska och starka och unga katter som ränner omkring och lever livet här hemma, och är stolta och sträcker svansarna i vädret när man klappar dem, och lägger sig tillrätta bekvämt och självklart i sängen när vi ska sova.
SvaraRaderaÅh ... det är så mycket jag vill säga till dig Anitha som tröst, men inget hjälper ju just nu. Så kramar och kärlek! Livet är är för kort för att inte ha husdjur! Vårt liv är lite för långt för dem - men den tid vi spenderar tillsammans är så jävla värt. Många kramar!
Fina Anitha, jag dör lite för jag förstår hur det måste kännas. Pastorn jagar nog råttor i himlen nu.
SvaraRaderaJättestor kram på er två! Det är svårare än folk kan tro att förlora ett husdjur.
SvaraRaderaKramar
SvaraRaderaNär jag läste inlägget om pastorn i Calles blogg gav det mig en klump i halsen. Har man aldrig haft ett djur så är det svårt att förstå hur otroligt ledsamt det är när de lämnar jorden, hjärtskärande. Kram till er!
SvaraRaderaTänker på dig.
SvaraRadera*Kram C*
Tänker på dig idag! Har själv sorg efter min katt som fick somna in för 2 veckor sedan. Efter 12 år så hade han en större plats i mitt hjärta än vad jag trodde.
SvaraRaderaKramar !
Stor styrkekram... vet hur det känns. Minns dagen för 5 år sedan, då jag avlivade min Siggekatt... Jag låg och vrålade och skrek och grät och kände på riktigt FYSISK smärta... Det gjorde ONT! Men... det går över. Det gör det. Man lär sig glädjas åt det man hade, istället för att sörja det som var.
SvaraRaderaVarma kramar fran Grekland......
SvaraRaderaE/
Åhh så tråkigt...vet precis hur det är...det är sjukt att avliva djur på något sätt och ändå så nödvändigt. Minnesbilder på Pastorn hade varit fint...
SvaraRaderaDet finns inget värre än att behöva säga farväl till sin katt. För ett par år sedan tvingades jag inse att min vän var sjuk och mådde bäst av att få somna in. Jag var 26 då och katten 17 år, fick henne när jag var 9 år och hon var mitt enda syskon och bästa vän genom hela uppväxten.
SvaraRaderaJag är en ganska hårdhudad person, har inga problem med att se de hemskaste filmer på nätet från krig eller de mest vidriga bilder på olyckor. Jag gråter aldrig, inte på nära släktingars begravning, ingenting.
Men när jag var tvungen att inse att jag klappat min katt för sista gången där hos veterinären så bröt jag ihop helt. Jag sjukskrev mig från jobbet och låg hemma i fosterställning och grät i flera dagar och när jag tvingades städa undan någon matskål eller liknande efter henne så gjorde det så fysiskt ont i kroppen att jag kräktes.
Nu har jag två nya underbara katter hemma som jag älskar mer än själva livet, men ibland så blir man livrädd för det oundvikliga. Det är nästan så jag ibland önskar att de lever längre än mig...
-HAHA det är rätt åt katt jäveln
SvaraRaderaFinns inget jobbigare än att ta bort ett djur. Mitt råd är att skaffa ett nytt husdjur så fort som möjligt om några veckor lixom. För sogen finns alltid kvar även efter djur, som när man förlorat människor man stått nära. Visst kommer det en tid då du kan tänka på pastorn utan att börja gråta varje gång. Men livet blir bättre med djur omkring sig och man kan inte låta bli att skratta och vara glad runt en liten galen kattunge. samt att man får återvända till sina trygga rutiner och skapa nya runt det nya djuret. Mende nya ersätter aldrig det gamla, men dte hjälper helt klart och jaojao jag tror jag gjort mig förstådd...
SvaraRadera:(
SvaraRaderaJag beklagar sorgen!!
Blir tårögd bara jag tänker tanken att min katt kommer gå bort en dag..
Så tråkigt såntdär. Men han fick ett långt och lyckligt liv den gode Pastorn..
Styrkekramar!
"Regnbågsbron
SvaraRaderaPå den här sidan himlen finns en plats som kallas Regnbågsbron.
När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör, så kommer det till Regnbågsbron. Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner så att de kan springa och leka tillsammans.
Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken, och våra vänner har det varmt och skönt. Alla djur som har varit sjuka och gamla blir återställda till hälsa och vigör; de som varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen, precis som vi minns dem i våra drömmar från gångna tider.
Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak; de saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvungna att lämna kvar. Alla springer och leker tillsammans, men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran.
Dess klara ögon är intensiva; kroppen börjar skälva. Han springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset, hans ben bär honom fortare och fortare. Han har sett dig, och du och din speciella vän möts till slut i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen.
Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte, dina händer smeker på nytt det älskade huvudet, och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur som så länge varit frånvarande från ditt liv men aldrig från ditt hjärta.
Sen går ni över Regnbågsbron tillsammans... "