Pastorn hälsar på

Jag har aldrig varit med om att få uppleva något extraordinärt eller övernaurligt snarare.
De minnen jag har från barndommen utav det slaget kan avskrivas som hallucinationer eller realistiska drömmar.
Rättare sagt är dess natur av övernaturlig karaktär men jag har svårt att se det som det. Då barndommen är så naiv i så många hänseenden.

Jag har trott på folks personliga upplevelser beträffande spöken, men oxå varit skeptisk cyniker i flera fall. Gillat naturliga förklaringar. Men varit öppen för att det kan finnas ologiska saker i världen som inte alltid kan förklaras.

Jag har hur som helst varit helt befriad från mirakel etc. Vad jag vet i vuxen ålder tills Allahelgona förra året.

Den enda som känner till den här historien är Calle.

Vi är ute vid Allans (Calles pappa's) grav. Det är ganska sent men det är fullt av människor på Skogskyrkogården. Väl framme vid graven sätter vi oss på huk och rensar upp den lite från gamla blommor och kvistar och löv som kommit med hösten. Vi byter den vissna buketten till jung och lägger granris, om jag inte missminner mig.
Där någonstans händer det mig. För en kort stund blir det lite tystare eller jag snarare isoleras lite. Jag blir plötsligt väldigt varm. Luften blir tätare, sen kommer en lätt smekning uppe på huvudet. Den är fjäderlätt i känslan men ej otydlig. Något/någon stryker mig över håret och klappar på mitt huvud.
Känslan i kroppen är inte av rädsla. Inte alls, utan av stillfullhet. Trygg men stor och svår att beskriva. Supertydlig med så svag.

Så ikväll hände det igen. Hade precis somnat till vid strax efter tolv när jag väcks av ett SMS från en tjej på filmproduktionsbolag angående en grej inför måndagen. Vi SMSar ett par gånger. Så blir jag plötsligen väldigt varm. Luften känns tätare, lite tyngre att andas.
Små, små lätta tassar promenerar över mig och lägger sig vid/på mina lår. Precis som han brukar. Det börjar stilla vibrera i luften precis som när katter spinner. Ibland kommer känslan av en lätt klo som spänns ut i ren spinnupphetsning. Efter ett tag hoppar han ner tassar fjäderlätt ut i köket (förmodligen på vickningsjakt.) Jag hör raspet av små baktassklor mot parketten. Han brukade göra så. Sen kommer tillbaka. Så fjäderlätt med supertydligt.
Kanske en hundradel av vad han vägde eller till och med kanske exakt de där 21 grammen som själen påstås väga. Han försvann för en liten stund men nu är han tillbaka igen och jag är jättevarm.

Jag är säker på att det jag kände på Allahelgona inte var "ett påhitt". Utan det finns saker man inte kan lägga logiska förklaringar till.
Pastorn är här så ologiskt, logiskt och jag är klarvaken.

- Posted using BlogPress from my iPhone