När man var tonåring så var man ju så sjukt bra på att göra Är-u-dum-i-huvet-minen. Den kom som på beställning så fort föräldrarna öppnade munnen. Innan de han färdigställa en komplett mening så grimaserade man sig själv till ett frågetecken.
Jag försökte mig på en Är-u-dum-i-huvet-min nu på lunchen, utan framgång. Det var som att ansiktet helt glömt bort vilka muskelgrupper som användes, samt att jag inte ens kom ihåg hur min Är-u-dum-i-huvet-min såg ut. Jag minns känslan av att göra den men får inte till den.
Jag kommer ihåg sista gången jag gjorde Är-u-dum-i-huvet-minen.
Det var en sen kväll på Caféet sista året på 90-talet, någon slags mingel/event-tillställning. Toakön var enorm och blåsan liten. Det var verkligen huggsexa om toaletterna och när man väl fick en, då tog man den.
Min toalett, den som jag ”fick” var fullständigt nerbajsad. Det luktade så illa att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Men min blåsa flaggade för förnedring om den inte fick en kvick tömning.
Jag höll för näsan och uträttade mina behov. Jag mer eller mindre trillade ur toaletten för att få andas något annat bajsluft. Den person i kö som skulle "få" min toalett var Gry Forsell. Jag kunde ju inte säga att det INTE var jag som hade ställt till med otyget där inne, inte heller rekommendera henne till att ta en annan toalett.
Hon skulle ju oavsett tro att det var jag som var den skyldige.
I stället så gör jag i affekt en, just det. Är-u-dum-i-huvet-minen åt Gry. Det fanns liksom inget annat att ta till i det läget, just då. Det enda jag ville förmedla var ju bara DET VAR INTE JAG!!! Hon stirrade förvånat tillbaka på mig och sedan kände hon också doften. Jag smet fortare än kvickt.
Än idag skäms jag när jag träffar Gry. Jag känner på mig att hon tänker, där är hon den sjuka djäveln som gav bort en bajs 1999 på Café Opera.
För saken är ju den jag försatte Gry i samma situation som jag själv suttit i, när det var hennnes tur att lämnade toan.
Undra om hon gjorde Är-u-dum-i-huvet-minen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar