SVAREN!

Hej vackra Anitha! Jag har ett mycket irriterande problem. Jag har en underbar alldeles fantastiskt pojkvän som jag är väldigt förälskad i. Men jag har också kraftiga humörsvängingar (speciellt i perioder, vet inte vad det beror på, troligen något "hormonellt") och eftersom vi oftast spenderar nätter och morgonar tillsammans kan jag inte undgå att ta ut det över honom. Morgonen är min värsta tid, då jag ofta är sur, stressad, kort i tonen, slamrar med dörrar och saker, utan att egentligen mena någonting. Jag är likadan när jag är ensam, så det beror verkligen inte på honom, utan bara på att han råkar befinna sig bredvid mig denna tid på dygnet. Nu har vi kommit in i en rytm, där jag är sur och otrevlig hela morgonen. Får väldigt dåligt samvete under dagen, för att sedan överösa honom med pussar och kärlek på kvällen då vi är tillsammans igen. Han har hittills varit väldigt förstående, men jag är så rädd för att han i smyg kommer att tröttna på mig p.g.a. detta. Tacksam för råd! Och tack för en bra blogg! :)

Hej, Förmodligen har din kille koll på att denna lilla uppvisning sker ca var fjärde vecka så han är nog cool med det. Han har kanske systrar, om inte annat en mor som han fått erfara detta ifrån. Men om han mot förmodan inte har det, så tycker jag du ska belysa för honom varför du blir lite konstig och hur det uttrycker sig. På så sätt utbildar du honom i DIG. Nästa gång ligger han före och kan räkna ut nästa steg. Ni kanske till och med kan skratta åt det. Men det är alltid bra att prata med varandra om det mesta.


Hej Anitha! Så här är det. Jag är helt sjukt stormförtjust i en kille, ja kär skulle man faktiskt kunna säga. MEN jag känner inte att han känner samma sak för mig. Den här snubben bor i Italien så vi ses inte alltför ofta. Men när han väl är hemma så har vi jättekul tillsammans, men sedan åker han alltid tillbaka, såklart. Jag försöker hålla upp mailkontakt när han inte är hemma i sverige men det slutar alltid med att han inte svarar efter några mail med varandra. Sedan kan det gå månader och vi inte hör av varandra och sen helt plötsligt är han hemma och då ses vi. Jag vill ha honom så mycket att det gör ont. Jag känner mig lite besatt faktiskt..jobbigt.. Dock så träffar jag ju andra killar här hemma också, men det är ingen som fångat mitt intresse direkt...inte som den andra killen gör. Så vad ska man göra för att få en kille att bli kär i en haha? Eller är han just not in to me... Suck.. jag insåg en hel del när jag skrev detta. Men du får gärna komma med råd ändå :) Tack för en jättebra blogg också! C

Killen det där i Italien, han har ju förstått hur det funkar, "det man inte kan få det vill man ha". Inte dundersvårt att lista ut, men nu kan han alltid välja DIG och ta dom bitarna han behöver för att bli nöjd. DU kan aldrig välja honom.
Det är aldrig ett bra utgångsläge. Testa även om det är svårt, att totalt ignorera honom nästa gång han är hemma. Maila inte, hör inte av dig. Inte ens svara på SMS etc. Då kan det bli en maktompositionering. Blir det inte det, dvs. han hör inte av sig till dig och dansar efter din pipa, så lägg ner.
Jag tror i och för sig att man ska vara lika tokiga i varandra för att det ska funka. Dessutom kan ju du dagdrömma iväg och göra honom lite "bättre" än vad han faktiskt är, tror du han tänker på de tillfällena som du minns dem?
Dessutom blir ju killen här hemma en ganska beige jämfört med din spännande man i Italien. Så du gör ju samma sak mot honom som "Italienaren" gör mot dig. DU väljer honom han kan aldrig välja DIG. Vad tror du själv, skulle du kunna falla för killen i Sverige?
Jag tror när du har det svaret så har du nog svaret för mannen i Italien oxå.


Först och främst, tack för en bra blogg.
Den är verkligen bäst :) Det tog slut med en kille för ett tag sen. Jag bryr mig inte längre om vad denne gör och med vem, men min egen situation känns så hopplös.Det kändes som att han var den enda som ville vara med mig. Det känns bara ensamt och tråkigt nu och jag vågar inte ge mig in i saker på samma sätt som jag vågade innan. Det känns som jag har tappat bort mig själv, eller ja, mitt självförtroende. Jag undrar om du har några tips för att kunna gå vidare ? Hur man tar sig upp när det känns som att man aldrig kommer träffa någon?
Eller främst hur man peppar sig själv så att man får ett självförtroende så bra att man vågar ut och träffa folk igen? Nu känns det som att jag bara vill sitta hemma och ruttna bort.

Oavsett styrkan i relationen så är det jobbigt när det tar slut. Även om man var den som fattade beslutet eller blev drabbad av det. Det spelar ingen roll, uppbrott är jobbiga. Den där svackan du beskriver kommer förr eller senare (för män oftast betydligt senare), man börjar analysera, tycka synd om sig själv, allt är menlöst etc. Det som händer i en relation som lunkar på är att du kapitaliserat så sjukt mycket energi som du inte trodde att du hade. Du kommer bli chockad av batteriet där inne.
Det här är mina tips (välbeprövade):
Jobba mer än vad du brukar om du kan, går inte det, skaffa projekt, styr upp en resa med dina vänner. Eller arrangera en fest. Någonting som kräver tid och fokus från din "depptid".
Älta ut det du kan med dig själv och dina väninnor i 180 km/h, ALLT SKA UT.
Men börja springa och powerwalka med en väninna. Du ska se vilken förändring det gör med dig och ditt tankesätt.
Anmäl dig till ett femkilometers lopp om du inte redan är i form så kan du ha det som morot och träna inför det. Då har du ett mål.
Dessutom är det sommar snart och då är det ju alltid fest i stan. En sak kan man konstatera, du kommer aldrig vara så snygg som den sommaren du är relativt nydumpad och nykär. Inte ens på ditt bröllopsdag.
Du kommer vara, smal, solbränd med lyster i hyn och förälskelse glow.


Tack fina ni för att ni låter mig älta lite med er och att ni gillar min blogg. Solglasögon från Gucci och nej jag har dessvärre inga bra Spåtips. Skulle gå en gång men hon bokade av mig två gånger! Sen träffade jag Calle...