En stilla morgon i Sjöstaden

Jag är på ett satans humör, svarar kort och bitskt i telefonen. Fantiserade om hur jag under våldsamma former skulle tvångsmata den ohyggligt ineffektiva lattemannen på frukostcaféet med lattemjölk.
Jag undrade vad an detta är då jag och Calle var som små solstrålar i morse.

Jo det var Robban, he’s back! För mer info: LÄS HÄR OCH HÄR


Robban har fått ett litet återfall, gått på Elefantölen igen. Han har haft råd att festa till det lite extra efter en bra vinter, med högtryck på plogen.
Hundralapparna var rullade i buntar i ena bröstfickan på Fristadsjackan och alltid en obruten dosa General Grov. Fräscht baksnus från stocken i handskfacket. Livet borde leka nu när våren var här. Allt hade varit perfekt om det inte var för att Robban precis fått reda på att han hade blivit sparkad av förmannen på bygget i Sjöstaden.
Så i sommar skulle det inte bli att väcka några mer Sjöstadbor med slipmaskinen, innan solen ens stigit över våning 12 i Skatteskrapan.
De sista tre morgnarna hade han vaknat till doften av kattpiss och hårbollar då kvällsmaten för Prosit, Tjosan, Henke Larsson, Solbritt, Sotis, Tusse, Frasse och …. uteblivit. Han kom inte ihåg namnet på det sista tillskottet i familjen. Hon var lite inavlad och hade krokig svans men var söt och rar som sin mor, tillika syster.
Man ska inte döpa katter på fyllan, muttrade Robban för sig själv.
Det hade varit ett jävla liv på kräken igår, flera gånger hade han bett dom hålla käften.

- Tyst pappa är full! Hade han proklamerat, utan framgång. Tillsist hade Henke Larsson åkt in i elementet, den lilla svarta rangliga uppviglaren, ett minne från Bettan i Helsingborg. Man han är ju katt och skulle snart vara på fötter igen. Ursäktade Robban sitt utfall med.

Yuppieenallen ringde, det var Två-meter-dumheter, från ”Brasses Återvinningsservice”. Han hade ett nytt jobb åt Robban. Tömma returglascontainers.
Robban, visste att Två-meter-dumheter ansvarade för Södermalm med omnejd. Nu skulle han till Pattaya i Thailand i tre veckor på semester. Robban skulle köra i hans ställe. Han frågade försiktigt om han hade hand om Hammarby Sjöstad också på sin söderrutt. Det hade han. Robban frågade lite sådär i förbifarten om de någon gång uppmätt ljudnivån på glaskrossandet, vid tömning.
- Jodå, sa Två-meter-dumeter, ibland rör vi oss i 160 Db nivåer. Man behöver ju ha hörselkåpor klass fem.
Robban, slog spontant upp handen i luften och sa ”YEEESS” för sig själv.
- Tar du lite extra från restauranger kan du ju få lite svart i näven oxå. Sa Två-meter-dumheter.
Som om Robban inte visste det.
- I’m back, sa Robban högt för sig själv och sprättade upp en hel torrfoderskartong med mattkniven och sen var det matfest för alla små liven.


Vad händer sen?