När artighet blir dumhet

Calle och jag har varsin superhjältekraft. Min är att jag hittar alla ställen på kroppen där det gör ont. Inte på ett skönt masserande sätt utan om jag petar/klämmer lite på något ställe så är det på ett ställe man redan råkar ha ont på.

Calles är, när artighet blir till dumhet.

Det är egentligen ett ganska harmlöst drag, det finns inget incitament av dumheter i botten men det kan gärna utvecklas till det.

Ex:

– Älskling vill du ha bilen idag?

– Nej det behöver jag inte, jag har inga externa möten.

– Jo men ta den, det är väl skönt att åka till jobbet?

– Okej, tack vad gullig du är...

Två timmar senare ringen en småsur Calle och är irriterad över att jag har bilen när han har möten i stan.

Samma sak när det kommer till inbjudningar, han säger JA till saker ibland fast han vet att han egentligen inte kan. Han vill in i det sista försöka se till att hinna med allt, men får inte till det och personen som skickade ut inbjudan blir så klart arg på honom.

Att returnera trasiga saker innan antalet dagar gått ut så han tycker synd om personen som ska behöva ta emot ett trasigt ting, så han undviker.

Exemplen är otaliga. Nu har jag börja lära mig hur han funkar, så jag dubbelkollar verkligen att han menar vad han säger. Höjer han på båda ögonbrynen samtidigt vid första dubbelkolls-omgången och fyller gärna i med ett JA-HERREGUD. Då vet jag att man ska ställa frågan igen och lite mer pedagogisk denna gång.

Egentligen ville han ju bara vara artig, väluppfostrad och rar. Incitamentet är allt annat än ondo men i slutändan förlorar han på det.