One in a million

(Anitha Sundqvist, 19 år gör, Är-du-dum-i-huvudet minen, åt någon förälder.)


Det finns en konstig grej med att vara adopterad.
Man känner sig som svensk, vad det nu innebär men man ser aldrig ut som sina vänner. Man är för mörk för att vara vit och för vit för att vara mörk.
Detta är då inte bara en ren utseende grej utan oxå själsligt i många fall.

Jag har inga babyår att relatera till i fotoalbumet, mina spädbarnsår är odokumenterade återberättelser som jag sökt med ljus och lykta. Det finns inte en bild på mig utan hår som spädbarn att tillgå. Jag kan inte ens fantisera om hur jag skulle kunna sett ut.
Det kan vara en stor sorg men oxå ett spännande förflutet.
Det beror på från vilken vinkel jag vill belysa problemet. Jag har lärt mig att se fördelar med de flesta situationer, genom just det.
Är är oerhört tacksam över all tur jag haft i livet. Varenda uppoffring har varit värt det, jag ältar inte i onödan. I mitt och många andra adopterades fall så är man faktiskt one-in-a-million.
Det är många gånger ett trivsamt utanförskap.
Som adopterad är jag som många andra dessutom ensambarn. Man är alltid själv på något sätt och man är väldigt bra på att vara sig själv. Väljer jag exempelvis att inte att vara ciceronen för ett sammanhang, så trivs jag lika bra utanför mitten. Likt en cell, kan jag rollsätta mig i de flesta situationer utan problem och med trivsel. Upplevelse må vara delad men känslan unik.

Men det finns något i det gemytliga utanförskapet som är ett stort mörker, en odefinierbar ilska som man många gånger inte kan sätta ord på. Det är nog den ilskan som många gånger blir batteriet för att ta sig framåt. En gränslöshet, där inte ens en närgräns finns att förhålla sig till.

Jag har pratat en del med Amanda om det här och i de flesta familjer är ju föräldrar eller släktingar en måttstock karriärmässigt. Om inte man vill bli som dom så ska man bevisa att man kan minsann MER än dem.
För mig finns ingen sådan måttstock. Åt det håll jag riktar blicken är mitt mål. Det finns ingen relation till avstånd och höjder, allt är platt A till B-destination. Det finns ingenting eller ingen uppgift jag inte tror att jag skulle kunna lösa när min självkänsla är på topp.

Det som dock sätter stopp för mycket är det "naturliga urvalet". Vad jag förstår så är det omedvetet/medvetet många gånger att svensk väljer svensk när det kommer till karriär. Verkligen inte alltid, men i många fall.
Färsk statistik visar att: Blonda människor är mer lönsamma och oftast högre uppsatta än personer med mörkt lockigt hår. Lockigt hår ger mindre förtroende.
När jag läser sådant brinner det i huvudet på mig.
Det där är förvisso en ganska sjuk rasbiologisk undersökningen men resultatet är dessvärre en ännu tråkigare sanning.
Jag vill inte tro att detta är moderna Sverige. Men när jag tittar runt mig så kan jag inte komma på många storföretag förutom möjligen Elite Hotels med "mörkt" ledarskap.

2010 skulle man i princip kunna säga att 1 av 10 med utländskt påbrå blir ledare för större och framgångsrika bolag i Sverige idag och resan dit är betydligt längre bort än från Älmhult.