Anitha international

´

Jag kanske ska berätta en historia, så kortfattat jag bara kan.


Jag är adopterad från Indien, jag kom till Sverige när jag var 2,5 år gammal.
2005 påbörjade jag min kärlekshistoria med indien, detta sjuka, sjuka land, med alla jobbiga men hjärtliga människor som inte vet vad de ska göra av sig själva.
Jag har aldrig sett så många olikheter på en och samma landyta.
Nord till syd eller öst till väst, inget är sig likt runt nästa knut. Vill man ha en matig fartfylld, händelserik semester. Livlig och stökig varvat med slående natur total tystnad, lugn och sällan skådad mångfacitet. Åk dit.
2005 fick jag chansen att åka dit för första gången efter jag en gång åkt därifrån.

Jag fick reda på att jag är en av tre barn som adopterats från detta sjukhus där jag spenderade mina första två och ett halvt år i livet, jag är äldst. De andra är två pojkar, en bor i Holland och en i Frankrike.
Jag hittades på trappen till sjukhuset, bara en dag gammal, av en nunna från klostret nästgårds. Sjukhuschefen anställde en amma åt mig, så jag bodde på sjukhuset och hamnade aldrig på barnhem, jag hade det väldigt bra och var ett trind liten blekfis, från södra Indien.

Jag skulle egentligen ha kommit till Sverige vid ett års ålder, men en brittisk indisk familj hade fått nys om mig och inledde en juridisk process mot mina föräldrar här i Sverige och sjukhuset som tog hand om mig i Indien.
Sjukhuset vill att jag skulle komma till Sverige så de tog sig an mitt fall och processade mot familjen i England och vann. Dessvärre stoppade rättegången mina föräldrars visum och adoptionen blev postad hela 1,5 år till.

Sjukhuset i Indien, namngav mig Anitha, som är ett Indiskt namn, fick jag lära mig 2005 och uttalas [Anitcha]. Mina föräldrar blev ombedda att behålla det och det gjorde de.
Jag var indisk/svensk medborgare tills jag var arton då jag valde att bli av med mitt Indiska medborgarskap. (Jävla puck, jag vet).
I samma veva kom ett brev hem till min mamma som berättade att jag hade en fond som precis upphörde, Indien på ca 50 000 SEK, upprättat av sjukhuset. Om jag mot förmodan inte skulle trivas i Sverige, så hade jag en studiefond i Indien att casha ut. Men nu trivdes jag ju väldigt bra i Sverige.

Jag fått höra att jag är alldeles för ljus i hyn för att vara från södra Indien, folk har alltid kommit fram och frågat om jag är från Yemen, Eritrea, Italien har jag till och med blivit anklagad för. Så jag konspirerade ihop att sjukhuschefen som för övrigt hette Dr. George Jacob enligt alla papper från adoptionen, var min biologiska far.

Jag tänkte innan avresa, vad spännande att åka till ett land där alla ser ut som jag. Men gud så fel jag hade. De såg inte alls ut som jag, eller snarare jag såg inte ut som dem. Folk bokstavligen tappade fattningen när de såg mig. Var jag än gick hade jag en liten hord av människor tätt efterföljande viskande och pekandes. Jag hade deras färger, men såg inte ut som dem i håret eller i kläderna, jag förstod inte vad de sa och de förstod inte mig. Jag var totalt alienerad.

2005 fick jag i alla fall möjligheten att åka dit första gången. Då hade jag ringt sjukhuset i Kerala från Sverige i tre veckors tid för att försöka få tag i någon typ av kontaktperson, utan framgång. Jag blev inbjuden till den nya sjukhuschefen som tyckte inte att mina jeansshorts och linne var välklätt nog i 40 graders hetta för en indiska, mitt bemötande blev sådär...
Jag åkte upp till Keralas dagstidning, Malayalam Manorama för att få en artikel skriven om mig 1980 översatt, det visade sig bl.a. att jag kallades i media för ”Syndens dotter”. De gjorde ett nytt reportage om mig som berättade att jag var där för att söka min amma, mina biologiska föräldrar fanns inte ens med i diskussionen. Det skulle man aldrig kunna trycka.

Tillbaka till sjukhuset igen försökte jag få reda på något om denne mystiska Dr. George Jacob. Det visade sig snart att alla som varit sjukhuschefer på sjukhuset får en brittisk titel, något slags kolonialarv. Så om man heter Berignaramup Bennumpravp så blir man Dr. George Jacob eller Dr. Geroge Adams. Där kunde jag sätta P för mina spekulationer. Det gick inte att ens få reda på vem det var, då det inte fanns några år dokumenterade vem som varit chef när osv.

Jag åkte till stadsarkivet och sökte i filer för att få reda på något mer om mig och människor som hade haft med mig att göra. Utan framgång även där och jag bestämde mig för att ge upp. Jag bokade en tågbiljett till Goa efterföljande dag och åkte tillbaka till sjukhuset för att ta avsked.

Då kom en väldigt liten receptionist in och frågade om jag var [Anitcha], eller Anno sa hon som var något slags smeknamn. Jag blev uppbjuden till sjuksystrarna, där flertalet av dem hade tagit hand om mig som barn. Det var en fantastisk upplevelse. De hade anekdoter om mig, var roliga och varma, till skillnad från de hårda kalla männen på kansliet. De bjöd upp nunnorna från klostret nästgårds och jag följde med nunnorna ner på husesyn och lunch. En nunna frågade mig om jag ville följa med och titta på systersalarna vilket jag ville, hon tittade sig bak över axeln och drog in mig i en dörröppning.
Hon viskade stressat,
- Alla här ljuger, alla mörkar. Alla var med på det.
- Var med på vad, frågar jag undrande.
- Ditt omhändertagande. Det var en överenskommelse mellan din mor och oss. Jag förlöste dig och din mammas bror lämnade dig på trappen till sjukhuset, där vi hämtade dig.
- Vem var min mor?
- Hon är lik dig, men var väldigt ung och inte gift, vilket är förbjudet. Så hon födde i hemmet. Hon var flygvärdinna.
(That explains it,) tänkte jag. Den lilla hyndan, hehe.
Hon hade tydligen flyttat från staten och nunnan vägrade säga hennes namn. Sen blev vi avbrutna och jag fick inte någon mer matnyttig information.
2007 var jag på återbesök men då var alla nunnorna på något seminarium i Mumbai.

Dagen efter publicerades intervjun med mig i Malayalam Manorama. Den lilla tidningen har en nätt skara av 89 miljoner läsare, så jag var värsta superstaren där för en dag.
Enligt planen så åkte jag med tåg till Goa. När jag väl satt på tåget ringde journalisten från Malayalam Manorama och sa att deras lilla intervju med mig hade gett resultat. De hade lyckats hitta min amma.
Jag förklarade min situation och sa att jag var på väg mot Goa med tåg. De frågade var jag befann mig och beslutade sig för att hålla tåget i Cochin, några stationer bort. När jag kom fram var det ett enormt pressuppbåd och kaosindier överallt. I mitten av skaran satt en stackars svårt diabetessjuk, utmattad och morfindrogad gammal kvinna. De hade haft henne i hettan på stationen i två timmar för att invänta mig. Hon var så slut när jag kom så hon orkade knappt säga en mening. Det hela kändes konstlat och opersonligt, pressen ville ha tårar, men jag hade inga bara otrolig ilska att de kunde göra så här mot henne. Fem minuter senare var det dags att hoppa på tåget igen. Jag ringde journalisten och bad om hennes kontaktuppgifter, samt sjukhuset så jag kunde stödja henne ekonomiskt. Kanske ge henne lite bättre vård. Men jag fick aldrig någon kontakt dessvärre.

Indien kapitlet är inte avslutat än, men var sak har sin tid.