Back in black!

Som den framliden AC/DC sångaren Bon Scott kanske skulle uttryckt det om han hade haft chansen. Men nu gjorde ju Brian Johnson det istället i hans ära.
Nog med dessa gamla Metal-metaforer.

Jag är tillbaka. Känns både bra och läskigt, men jag håller pysa över på alla håll och kanter.
Twitters 140 tecken är inte stort nog för detta topplock som håller på att levitera av allt ältande, ångest och en massa glädje.

Jag känner mig som en sån där 80-talsgodis som exploderar i munnen (lite trendigt efter favorit coockingprogrammet Hestons Feast på vissa restauranger nu för tiden också).
Vissa smällar är härliga och kittlande andra är bara ganska ondsinta och irriterande.

Jag och min persona är inte helt ense, jag skyller detta på gravidhormoner men jag tror snarare det är bröllopsnerver. Vi ska ju gifta oss 18 februari och jag morphas mer och mer in till en Bridezilla. Klarar knappt av följdfrågor och är allmänt stressad över allt som måste fixas. Har den lägsta stresströskel man kan tänka sig för tillfället, rullstolsanpassad sådan, så låg är den.



Nu är jag gravid i 24:de veckan och Penny som hon heter bökar runt nästan hela tiden. Calle känner sig exkluderad från vår lilla duo. Han känner henne inte alls och varje gång han närmar sig magen leker hon staty i magen och fryser helt.

Vi har en rolig tid framför oss sjukt händelserik så vi hörs lite senare ikväll så ska jag reta gallfeber vad jag tycker om den förlorade 90-talistgenerationen.

KRAM