Det händer något speciellt i relationen med sina föräldrar när man själv blir med barn.
Helt plötsligt förändras rollerna helt i näringskedjan.
Vissa föräldrar hanterar det bra, vissa mindre bra men något händer för det mesta. Dessutom är det ju ett nytt positionstagande för en själv som man ska handskas med. Helt plötsligt så är man på något sätt “över” sina föräldrar och det är ju en maktbalans som kan ta sin lilla tid för båda parter att hantera. Vissa jag pratat med har föräldrarna hamnat i någon typ av livskris och kan inte alls acceptera sin roll som farfar/mormor utan köper sportbil och färgar håret går på gym tre dagar i veckan. Andra exkluderar sig själva och ska “minsann inte vara i vägen”. Vissa får ett psykbryt och är arga på allt. Senare blottas deras största rädsla som visar sig vara att de inte ska få träffa sina barnbarn, trots att det aldrig varit en issue överhuvudtaget.
Det är en en märklig fas att gå igenom, kanske lite extra speciell situation som adopterad. Det har uppenbarligen varit svårt för min mamma att hantera min graviditet. Vi har haft våra konstiga duster men stormen är genomriden och allt är löst nu och mina föräldrar längtar lika mycket som jag efter lilla Penny.
Men detta paradigmskifte kom som ett brev på posten. Antar att det bara är det "förstfödande" barnet i en barnaskara som måste vara med om det.
Kan ni inte dela med er av era upplevelser och er syn på saken, vill gärna höra fler historier vad som hände, hur det hanterades och hur det blev sen.
Hej!
SvaraRaderaJag tror att jag fick en kris. Jag blev arg på min pappa, och kunde inte förstå vissa val han gjort i livet som påverkade oss barn. Ibland vill jag inte att han ska vara barnvakt. Det är en förmån, och den unnar jag inte alltid honom. Knasigt, va?
Jag vet inget om det här med förhållande mamma-mamma-barn eller så. Men jag ville bara säga att jag gillar namnet Penny så himla mycket. Helt perfekt och det känns som om det kommer passa just ert barn så bra!
SvaraRaderaDet blev aldrig några dalar mellan mig och mina föräldrar, som jag kan minnas. Däremot minns jag känslan av att känna mig... Liksom, lite lillgammal? ;) Komma där med magen i vädret liksom, mamma kände mig ju såväl att det kändes töntigt att leka att jag var vuxen och skulle klara av ett barn... (Vilket jag såklart gjorde. Två stycken till och med. MEN, till och med då jag lämnade BB med min första så var jag rädd att BBpersonalen skulle springa efter mig och skrika "NEJ! Hallå! DU kan inte ta med BARNET!) Man kände sig liksom genomskådad av mamma. Jag är inte vuxen i samma grad med henne. Där låg våran issue. Tror jag. Men allt det där går över, och det finns inget underbarare att ha sina flräldrar i livet som kan pyssla om di små ibland, och man vet att de gör det av innerlig kärlek! //Denisan
SvaraRaderaSvärfar sade helt upp kontakten med oss då hans sonson inte fick sin fars efternamn. Det är snart ett år sedan och han är fortfarande arg. Vi är mest: vah hände?
SvaraRaderaJag väntar mitt första barn och jag kan säga direkt att det du skriver angående att det är äldsta barnet det blir konstigt för stämmer inte. Jag är yngst av två töser och kan säga att det var inte helt lätt med mina föräldrar i början. Dom har pratat om barnbarn i flera år och varit avundsjuka på andra i sin omgivning som blivit far -och morföräldrar men samtidigt tycker dom att jag och min syster fortfarande är barn och jättesmå så det blev väldigt märklig stämning när jag berättade att jag, minstingen 30 år, var gravid. Det tog ett tag att hitta varann och hitta sina nya roller men nu känns det jättebra. Dock är jag helt övertygad om att min syster inte kommer behöva gå igenom samma sak för nu har vi tagit oss igenom den märkliga omvandlingen att liten ät stor och att dom ska få barnbarn.
SvaraRaderaJag har inte märkt av något alls, förutom den där känslan Denisan beskriver. Att jag minsann inte kunde lura morsan att jag skulle kunna vara mamma typ. Fast det gällde alla och inte bara henne. Lättare att ha "mammapondus" med någon som inte kände en innan livet med barn.
SvaraRaderaTänk. En liten Penny liksom!
Nä min mamma blev bara jätteglad och har varit stöttande på precis rätt sätt och ändå inte tagit över. Lyckligt lottad trots att jag bara har en förälder.
SvaraRaderaHerregud vad intressant! Jag ligger precis 4 veckor efter dig i graviditeten och är också adopterad. I julas åkte jag hem med förväntningar om att det nu skulle skålas i champagne, pratas om mitt mående, den stora magen och framförallt skulle det fantiseras om vem det är som ligger där inne och hur mina föräldrar skulle lära honom eller henne allt de kan. Istället möttes jag av tystnad. Jag tolkade denna reaktion som att det här med graviditet är ett känsligt ämne i min familj. Det slutade med att varje gång min kille pratade högt om och till min mage, kände jag mig tvungen att hyscha honom och säga; vi pratar inte högt om magen va? Åkte hem från mina föräldrar med en känsla av stor besvikelse, sorg för deras skull och moderskänslor för mina föräldrar, jag är nu den vuxna och kloka. Då förstod jag att ett paradigmskifte skett.
SvaraRaderaMina föräldrar tog graviditeten och ett barnbarn otroligt bra. Då är jag ändå bara 19, men mamma blev jätteglad och excited och pappa sa bara "ja, jag väntade bara på det här" med glädje i rösten. Väldigt skönt.
SvaraRaderaKan dock känna igen mig i det där Denisan skrev, att det känns som att man "lekte" vuxen inför mamma osv liksom, under graviditeten, men det har försvunnit nu när lillan är här:)
Det är lustigt det där, men jag tror att föräldrar kan ha svårt att se sina barn få barn. Jag är tredje dottern som fick barn och gifte sig, näst yngst är jag. Jag kunde känna även kring bröllopet att vi inte togs på allvar riktigt, att man inte trodde att vi skulle rodda ihop ett helt bröllop med middag och fest och band och hela köret.
SvaraRaderaLikadant med barn. Vi fick vår son cirka fem månader innan vi gifte oss. Min mamma har tagit det hela ändå med ro, lägger sig inte i, vill verkligen "göra allt rätt" när hon är barnvakt osv. Men min pappa ska verkligen HELA tiden tjata på oss. Kommentera, lägga sig i uppfostran, strunta i regler och alltid tjata om hur han gjorde på 70-talet... (Då fanns minsann inga barnstolar så det är bara onödigt, man gav ungen vad som helst att käka osv osv...) Han var likadan under graviditeten, han fick typ spel när jag följde livsmedelsverkets mat-rekommendationer och MVC var bara skit. (Nu är det BVC som han anser vara strunt...)
En annan lustig sak är att han helt plötsligt vet och kan supermycket om barn och om mig och mina systrars uppväxt trots att han jobbade hela tiden och aldrig var hemma med sjuka ungar...
(Sorry gud vad lång kommentar! Men jag måste också klämma in att I adore namnet Penny och jag har följt dig och varit ledsen för era missfall och nu är hon på väg! Hurra! Det är världens bästa grej att bli mamma. KRAM)
Har en liten tjej som nu är 3 mån. Både jag och min kille är de första i resp familj som får barn och våra föräldrar är helt besatta av henne. Jag tycker faktiskt att det är lite jobbigt tom! Mina föräldrar hittar på anledningar att komma och hälsa på minst en gång i veckan, första månaden 2-3 gg/ vecka. Jättejobbigt och svårt att säga nej då det syns hur mycket de tycker om henne och längtar och alltid har med sig massa presenter. I början ville jag vara själv med min nya familj och få tid att förstå hur vi nu skulle ha det. Samma sak när vi är hos min killes föräldrar de vill hålla och leka med henne hela tiden. Jag vet att det är en lyx och ett privilegie att ha så involverade mor-/ farföräldrar till vår dotter och de kommer ha en massa kul senare. Tur att man ammar så man får hålla i barnet ngn gång! :) Nu när hon blivit 3 mån har det iaf blivit bättre och de förstår att vi är en egen familj som behöver egentid. Lycka till!
SvaraRadera