Artighetsdialoger

Det underligaste som finns är artighetsdialoger.

Speciellt sådana som uppstår utomlands. Gärna med människor precis som jag som inte har engelska som modersmål.
Till och börja med, varför i helvete sänker man sin egen engelskanivå till samma som personen du pratar med på bruten engelska?
Yes, fish, good! Har jag hört mig säga idag, då jag vet att man inte säger så. Dessutom blir jag lika förvånad som mottagare till meningen "yes, fish good", inte utav samma entusiasm som vederbörande att jag tycker om fisk utan att jag precis sa den meningen på det sättet. Och så där kickar dom igång artighetsdialoger. Vederbörande är egentligen inte ett dugg intresserad om jag tycker fisk är gott men är entusiastisk över att kunna kommunicera, precis som jag. En dialog kan utan minsta reality check låta som följer:

– You like?
– Yes I like a lot!
– Nice.
– Yes, very nice.
– Good.
– Yes, very good.

Och sen startar en ny menlös konversation om absolut ingenting. Men det finns ingenting värre än haltande artighetsdialoger där missförstånden hopar sig och båda lämnar samtalet oförstående.

– Does it mean "work", or what is it?
– No, work is work.
– Yes, but it sounded like the content of the word was the same.
– No when you work you work?!
– Oh I see.....

Näe jag har inte förstått ett dugg och inte personen jag pratat med heller. Verbala antiklimax uppstår allt för ofta utomlands.

I Indien har jag flera gånger helt kapitulerat och börjat låtsasprata pigeon, även om det genetiskt borde ligga nära till hands så har jag ingen relation till accenten i övrigt.

– Can I have a coke please?
– [A kooock]?
– No a Coke, Coca Cola?
– [kockakulla watt ish tat]?
– [Mej a plesh hav akock]?
– [Aha, akock. Komming rajt op maddamm]!

Imorgon ska jag simma med vilda delfiner.