PMS

Jag trodde inte jag var en av de drabbade, nähäe det är inget för mig.
PMS är någonting dom ickenärvarande på grund av mens under skolgympan i högstadiet använder i vuxen ålder. För att legitimt skolka från jobbet eller bara allmänt bete sig som lättare vansinniga ohyggliga kvinnor. Så har jag resonerat i många år, tills nu.

Jag slutade med P-piller efter sexton års brukande för snart tre år sedan och efter det har jag liksom blivit en ”bättre människa” på alla sätt, när hormonerna tillslut valde att lämna systemet vilket tog nästan ett år.

Jag känner mig mycket mera mänsklig. Allt blev skarpare faktisk,
Anitha 2.0. Livet utan syntetiska hormoner var som att skaffa HD-TV, färgerna, svärtan, djupet, bilden och upplevelsen blev bättre och skarpare på alla sätt. Men man får alltid ta det onda med det goda som Lars von Trier skulle ha sagt det. Det onda i det här faller stavas PMS.
Vad fan är det som händer här? Givetvis fungerar det på mig som med pollen på våren. Det tar ett tag innan jag fattar vad det är som är fel. Tror mest jag blivit knäpp eller gått in i någon sorts depression de första två dagarna, innan jag förstår vad det är som spökar.
Calle och jag bråkar/tjafsar sällan, men när vi gör det är det nästan på datumet var femte vecka och starkt kopplat med PMS:en.
Jag blir en jobbig jävel och han är inte sen att hoppa på mitt jobbiga jävla tåg.

PMS:en yttrar sig som följer under en och samma vecka:
Jag blir ängslig och osäker. Tappar självförtroendet, känner mig värdelös på allt. Förutsätter att folk inte gillar mig, är säker på att Calle inte älskar mig och ALLA talar nog bakom min rygg. Jag förutsätter att jag är the talk of the town. Men jag har ju inte gjort något som behöver ältas bakom min rygg?! Hur hänger detta ihop, konspirationsteorierna haglar i huvudet. Dessutom är alla arga och besvikna på mig av någon anledning.
Ja, sådär går jag runt och ömkar i ca fyra dagar. Sen tar det plötsligen en ny oväntad vändning, jag är kåt som en katt parallellt med detta är jag gråtig, needy och klängig. En otroligt oskön kombo. Speciellt för en partner som ska parera all mood swings.
Calle kan läsa mig minutiöst och kan ställa frågan, ”nu är du bra sugen på att gråta en liten skvätt va”? Då börjar jag som på kommando darra på underläppen och bli blank i ögonen. Hur fan visste han det, är han synsk?!

Sista fasen är värst, för hormonerna jag sprider runt mig, triggar igång Calles ”manliga mens”.

Jag extremt lättretad och irriterad, stör mig på allt. Han blir min bästa motspelare, vi går och hetsar varandra ett par dagar och när vi är duktigt uppretade på varandra, så eskalerar hela i ett tjafs eller bråk.
Två dagar senare mår jag bättre än bäst och då får jag mens. När jag tänker tillbaka på veckan som gick är det lite känslan av ”vad var det som hände egentligen”? Allt känns som en flummig oseriös dröm.

Men av allt detta som sker med mig, vem är jag? När är jag mig själv? Är det när jag är som mest ”PMS:ig” eller när jag inte är det?

Vad är det normala jag när 1,5 vecka i månaden går ut på att var konstig? Vem är äkta jag och vad är en äkta känsla och finns det förövrigt någon sådan?

Om en person som jag inte känner lär känna mig under dessa 1,5 veckor skulle denne en helt annan bild och intryck av mig än om han känt mig efter mig under mitt s.k. ”normala” tillstånd?

Vad eller vem blir jag då?

Det hela är extremt identitetsförvirrande, Who am I?

Vilka är ni och hur yttrar sig er PMS och hur är det som partner att hantera PMS, när man inte fattar vad som händer? För det gör man ju knappt själv.

Jag gillar inte alls mitt superalterego PMS-Ulla, så hur ska någon annan kunna göra det?