Jag har berättat vilken nobel kvinna jag är som inte skäms för Calle, däremot skäms han jättemycket för mig.
Jaja, jag är väl som jag är. Exempelvis när jag pratade om "fuckface" som jag för tillfället glömde bort var ett internationellt ord, eller vad man ska kalla det. Likaså ordet ”bomb” nämndes vid säkerhetskontrollen i Frankfurt fick honom att vitna och hoppa bak i kön. Men han blev fullständigt förstörd när jag såg en manlig kinesalbino och reagerade spontant med att säga just det, ”albino” alltså. Då ville han dö.
Jag däremot ser bara till att häckla honom när ingen hör eller ser. Som exempelvis när han skulle beskriva för vårt middagssällskap att maten var lite ”mäktig”.
- The food was quite mighty.
Mohahahahahahahahaha!!!!!
Tycker fortfarande att du ger upp i Solitaire lite för lätt. Kollar du verkligen alla möjligheter innan du tar ett nytt parti? Jag tror inte det.
SvaraRaderaDet är därför du har så låg procent, älskling.
Puss
Calle
Det är ju det som är kärlek; att kunna skratta med (MED! Inte åt! Aldrig åt! Förutom när de förtjänar det...) varandra när grodor hoppar ur munnen, kroppskontrollen tar semester eller språkkunskaperna inte räcker hela vägen fram. KÄRLEK! Förutsättningen är ju dock självdistans, människor som inte kan skratta åt sina misstag är mighty osexiga. Typ Marcus Birro.
SvaraRadera