Aldrig hus innan gods

Jag är uppvuxen i hus, flera hundra kvadratmeter åt alla håll och kanter, naturnära och naturskönt.
Varje vinter hade vi stora brasor i den öppna spisen och satt man på vardagsrumsgolvet i Backstugan var det säkert sju åtta meter till tak, likaså i hallen i Strömstad. På somrarna kunde jag leka med hunden i doften av nyklippt gräs eller bästisen i trädkojan/lekstugan som fanns på tomten.
Vintertid i snöiglon som pappa hjälpte mig bygga av restsnön från den 50 meter långa skottade gången.
Jag ertappade mamma när hon "läste kvällstidningarna" vid syrenbersån egentligen kedjerökandes Gul Blend i smyg fast hon sa att hon hade slutat för flera år sen.
Jag och mina vänner sprang stafett mellan vinbärsbuskarna och krusbärsbuskarna. Katten Sotis kom men någon stackars trasig Hasselmus i munnen som mamma under protester slängde i soptunnan.
Vi hade swimmingpool på somrarna och bastu på vintern. Det var en ljuvlig uppväxt på alla sätt. Rymden friheten i ett perfekt sammanhang. Men jag förstår bättre idag, det hela är ett "kulissminne" iscensatt av mina föräldrar.

För fyfan vad dom slet! Swimmingpoolen rensades varje morgon och pappa agerade poolboy. Gräset klipptes med både trimmer och gräsklippare.
Buskar ansades, det höggs ner träd på sommaren från vår skogsmark till ved på vintern, Oljepannan var tvungen att ses över. Det byggdes lekstugor planterades och reparerades. Murades, byggdes staket.
På vintern skottade pappa tills han svettat igenom jackan.
Mamma målade om rum och sydde gardiner eller vävde trasmattor. Städade och ombesörjde husets alla vinklar och vrår med en damtrasan i högsta hugg. Höll hemmet och trägården i bästa skick.
Jag har förstått att alla mina barndomsminnen har jag deras slit att tacka. Jag minns inga halvfärdiga projekt eller att jag någonsin pölsade fram i den djupa snön till skolbussen.
All perfektion var deras förtjänst.
Men de var händiga människor som fick ut något av att slita hårt både på jobbet huset och tomten varje dag. För att vid tiotiden på kvällen utmattade få fira sitt dagsverke med välförtjänt whiskey.

Jag och Calle är nästintill ohändiga, jo vi kan spika, skruva måla och fixa lite allmänt. Men vi hatar det. Det finns ingen tillfredsställelse i det. Vi firar inte med någon whiskey efter.
Vi har inga Martin Timell gener även om vi tror det vid svaga ögonblick. Men det är det som krävs för att ha villa. För det är ett jävla slit det ska man inte glömma.
Jag har en sommarstuga som jag ska sälja nu för jag är oduglig som sommarstugeägare. Jag tycker det är astråkigt att trimma gräs och jag har svårt att hålla mina krukväxter vid liv hemma så hur skulle jag kunna driva upp ett trädgårdsland?

Calle är inte helt främmande för husidén men jag fullständigt vägrar enbart för jag är en trist realist.
Något jag gärna förtränger ur min barndom var ensamheten, vi bodde flera gånger i hus på landet långt ifrån vänner. Det var inte bara att springa över till "Oscar" på andra sidan gatan. Utan jag var mycket själv. Så fort jag skulle någonstans krävdes det en skjuts från föräldrarna innan jag var gammal nog att ta bussen till mina aktiviteter eller vänner.

Jag är inte villaanpassad och ska jag någonsin bo i hus ska jag vara så rik så jag har råd med tjänstefolk. Jag vill vara som en Argentinsk comtesse som är uppe med tuppen i ridklädsel med håret i en vippande tofs som hoppar på mitt redan färdigsadlade ångande fullblod och ger mig ut på ägorna. När jag kommer tillbaka är mitt morgonté och färskpressade juice redan uppdukat på punchverandan.

Annars får det vara.