Sista frågan

Anonym sa... Får man skriva kärleksproblem här också?

Jag testar:

Saken förhåller sig så här. Jag har kärat ner mig ordentligt i en nära kompis. Det började för ett år sedan då hon träffade en kille och jag insåg vad jag ville. Jag förklarade det för henne och hon besvarade i princip mina känslor, men var sen involverad med den andre snubben, och ja, det var rörigt i ett halvår framöver. Efter 4 brustna hjärtan (alla mina), och 120 sidor brev senare (också mina) bröt jag så småningom kontakten med henne, och vi hade ingen kontakt alls på 3 månader (enkelt eftersom vi då bodde i olika länder). När vi sedan möttes igen (nu åter boendes i samma stad) och talade med varandra ordentligt igen slutade det med att vi i fyllan och villan började kyssas och jag spenderade natten och dagen efter i hennes säng. Därefter pratade vi och hon menade på att hon inte ville vara med någon, och jag känner henne i princip utan och innan och förstår att hon har enorma problem med att lita på någon, inte minst män (det går i släkten där: hennes pappa dog när hon var 11, och hennes morfar blev ihjälslagen av hennes morbror när modern var nyfödd (han, morbrodern, ville bli familjehuvud - och blev det också)). Hon avskyr att utveckla känslor för någon. Men så någon vecka senare hände samma sak igen, fast jag stannade hos henne i tre dagar istället. Sen gömde hon sig för mig i några dagar, och när hon dök upp igen får jag bara höra att "nej, det är över - vi ska aldrig göra det där igen". Jag ville prata med henne, men nu undviker hon att träffa mig ensam, och det är alltid en massa andra människor där när vi ses. Jag kan nu bara tänka på hur lycklig hon var när vi var tillsammans senast - hur hela hon sken av glädje, och hur hon gick och kysste en blomma jag köpt till henne. Jag tänker på den där lyckan jag tror mig ha sett i henne, och tänker att hon nu undviker mig för att hon är rädd för den, rädd för att komma för nära mig - eftersom hon alltid förväntar sig svek, och vet att om jag sviker henne så kommer det göra mycket mer ont. Samtidigt så investerar jag ju mina egna känslor genom att hålla uppe någon form av hopp, och genom att fortsätta försöka (vilket jag gör: jag bjuder ut henne, skriver till henne, får henne att skratta när jag ser henne, osv). De kamrater jag talar med säger till mig att springa så långt bort jag kan - glömma henne och gå vidare, och hon har verkligen krossat mig förut. Men jag tänker också att om jag nu har hittat något så sällsynt som en möjlighet för oss båda att vara lyckliga, då vill jag inte ge upp.

Din blogg är bra tycker jag.

A

Hej A,
Kul att du gillar min blogg.
Jag tror den här tjejen behöver några år i terapisoffan innan hon är spelbar. DU kan inte rädda henne, det här sitter onekligen djupare än så. Det spelar ingen roll om du sviker/inte sviker. Otryggheten har hon i sig själv och den kan aldrig du ta bort även om du tassar på tå.
För mig är kärlek ömsesidighet och enkelhet.
Kärlek ska INTE kosta den ska bara smaka.
Kan man inte sätta 100% "CHECK" eller ens förstå de tre påståendena då är det fel.

Så fort du börjar hitta scenarion där du eller ditt gemål måste förändra er själva för att anpassa er till kärleken då är det inte bra. Inga ursäkter, "men det var bara därför att"...
Håll inte fast vid specifika stunder av kärlek och förstora upp scenarion till rena rom-com:en. Kärlek är här, nu och hela tiden. Inte ibland, just då.

Det där stora hålet i hennes hjärta kommer ingen kunna fylla utom hon själv. Sluta förutsätta "om hon bara förstår" så kan DU kan ta hand om henne.
Du är ingen kärleksvårdare, här räddas ingen. Bara trasas till.

Jag tror att du är för hemmablind i det här fallet. Förstår om det är svårt att släppa det. Du måste besvara frågan, vem har skickat mest brev, vem har tagit flest initiativ till möten etc.?
Hon eller du?
Jag tror ni byggt upp en maktordning som handlar om att du alltid väntar in hennes nästa move.
Hon kan alltid välja dig men du kan aldrig välja henne.
Det är svårt att bryta om det pågått under lång tid.
Hon gillar din uppmärksamhet men skulle ha svårt att vara "uppvakterskan".

Lyssna på dina vänner. Släpp taget nu. Det är sommar och dags att gå vidare.