Avatardyk

Jag såg Avatar för första gången igår dessvärre i 2D.
Jag satt typ och småtjurade mig igenom hela filmen det var en fantastisk upplevelse. Kanske den största filmupplevelse på flera år.

Jag har läst på en del om filmen nu, men ser inga delar av det jag upplevde/associerade filmen med i storyn.
Jag antar att man kopplar det med som står en närmast. Men det var en häftig upplevelse emotionellt då jag fick många dykningsreferenser. Antar att de är ännu tydligare i 3D.

Jag är ju dykare, alltså en sån med tuber. Relativt erfaren sådan och har dryga hundra dyk i loggen. Jag har dykt på jordens alla konstiga hörn med underliga djur, djup, grottor och vrak etc.

Jag är en tönt men jag älskar att dyka så otroligt mycket, det är en av de största frihetskänslorna man kan uppleva, enligt mig.
Eller framför allt känslan av att byta universum. En annan ordning som är i komplett harmoni.
Avatar kändes som ett riktigt bra dyk.

Det är samma typ av känsla när man gör en backroll från båten och får fäste med blicken väl i den blå världen, som när Jake vaknar upp i sin Avatar.
Vegetationen och navigationssättet djungeln är uppbyggd, är precis som ett korallrev.
Sättet hur saker växer i förhållande till varandra och växterna hade både samma utseende och rörelsemönster som koraller.
Dom små flygfäna från deras heliga träd som landar på Jake ser precis ut som ”stinger” till utseendet. Blommorna som drar ihop sig är ju precis som Julgranskoraller, blommar nattetid etc.

Fåglarna ser precis ut som dinusariefåglar. Kan tänka mig att känslan att rida dom är dels som att rida men även som att åka undervattensscooter, hur man kan fara åt alla håll och kanter i 360 grader. Störta nedåt, uppåt, åt sidan, tävla och tvärnita.

Ö-formationerna i Mikronesiska Palau var något alldeles extraordinärt. De sköt upp ur havet som nästintill fritt hängande klot och när de speglade sig en vindstilla skymning i vattenytan såg det faktiskt ut som de svävade i himlen.

Dessutom strömdyken i Mikronesien är utöver det vanliga.
Jo allt i Mikronesien är utöver det vanliga. Men det ”Avatariska” i strömdyken var, att man dök ner under strömmen precis vid en ”revhylla” krokade sig fast i en sten med en krok kopplat till sin väst. Tryckte i lite luft i västen och stod som en boj 150 cm upp ifrån kroken, mitt i strömmen.
För besväret bjöd strömmen på en ganska skön trafik utan att jag behövde anstränga sig.
Kändes som sista slaget i Avatar när alla djuren sluter upp, ungefär.

Jag brukar för min egen enkelhets skull kategorisera in fiskar och andra vattendjur i tre kategorier. Mest för att jag blir så exalterad och blir totalt orädd under vattnet.
Förrätt, varmrätt och efterrätt ibland måste man gå upp en nivå och fundera på om man själv är förrätt, varmrätt eller efterrätt, beroende på faran/storleken hos varelsen man möter. Men i det stora blå är harmonin långt mer total än ovanpå ytan.