H sa... Jag har samma problem som Bella (fast jag är ännu mer tragisk för jag är äldre och har ALLTID varit singel). Hur gör man egentligen för att hitta nån? Jag är kanske inte vrålsnygg men heller inte ful. Är ganska social, rör mig ute mycket och är ganska kul. Men det funkar fan aldrig. Och nu är alla vänner stadgade och babblar om barn och jag vill också ha barn och allt det där, men man måste ju ha en pappa först. Jag är inte så kräsen vad gäller utseende, status mm. Det enda jag aldrig tänker tumma på är själva kärleken. Jag vill ha äkta sådan. Och det ska man väl ändå kunna kräva av en eventuell relation. Eller? De få jag träffat som jag känner skulle kunna vara den rätte har inte känt detsamma för mig. Och de som varit intresserade av mig har jag inte känt något för. Kan det vara så att det är nåt fel på mig? Det börjar kännas som det i alla fall. Och framför allt börjar det kännas jävligt ensamt. Vad ska jag göra när alla vänner sitter hemma och är tradiga med sina partners liksom? Största problemet tror jag är att alla som är nåt att ha är redan upptagna. Eller har de precis kommit ut ur en relation och är "inte redo för något nytt" (gud vad jag hatar den meningen). Fast samtidigt kan inte det vara förklaringen heller, för det funkar ju för alla andra och rätt vad det är har de där "inte redo-killarna" stadgat sig igen. Så för att sammanfatta frågan: HUR GÖR MAN EGENTLIGEN?
Hej H,
Du var mig en trasig fan. Jag vill verkligen inte förringa dig på något sätt. Men det känns som du får tröst i att foka på det negativa. samt att du jämför dig med andra på ett lite destruktivt sett. Det låter och ÄR en klyscha många gånger men jag älskar klyschor för det finns en anledning varför de blev det. Skönheten kommer faktiskt inifrån.
Nu tycker jag du får rycka upp dig. Du låter som en 80-åring som sitter och tävlar med en jämnårig vem som haft Stroke flest gånger. Vem det är mest synd om.
Nej det är inte charmigt! Skärp dig!!
Ut och shoppa med dig.
Njut av din tid som singel. Ta för dig, gör bort dig, be inte om ursäkt för någonting. Var för mycket. Lev ut dig själv så du knappt står ut med dig själv.
Men lova mig en sak.
BLI FÖR ALLT VAD DU GÖR INTE KÄR PÅ TRE MÅNADER.
Hör av dig sen så ska jag berätta för dig vad du ska göra.
Lycka till!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Får man skriva kärleksproblem här också?
SvaraRaderaJag testar:
Saken förhåller sig så här. Jag har kärat ner mig ordentligt i en nära kompis. Det började för ett år sedan då hon träffade en kille och jag insåg vad jag ville. Jag förklarade det för henne och hon besvarade i princip mina känslor, men var sen involverad med den andre snubben, och ja, det var rörigt i ett halvår framöver. Efter 4 brustna hjärtan (alla mina), och 120 sidor brev senare (också mina) bröt jag så småningom kontakten med henne, och vi hade ingen kontakt alls på 3 månader (enkelt eftersom vi då bodde i olika länder). När vi sedan möttes igen (nu åter boendes i samma stad) och talade med varandra ordentligt igen slutade det med att vi i fyllan och villan började kyssas och jag spenderade natten och dagen efter i hennes säng. Därefter pratade vi och hon menade på att hon inte ville vara med någon, och jag känner henne i princip utan och innan och förstår att hon har enorma problem med att lita på någon, inte minst män (det går i släkten där: hennes pappa dog när hon var 11, och hennes morfar blev ihjälslagen av hennes morbror när modern var nyfödd (han, morbrodern, ville bli familjehuvud - och blev det också)). Hon avskyr att utveckla känslor för någon. Men så någon vecka senare hände samma sak igen, fast jag stannade hos henne i tre dagar istället. Sen gömde hon sig för mig i några dagar, och när hon dök upp igen får jag bara höra att "nej, det är över - vi ska aldrig göra det där igen". Jag ville prata med henne, men nu undviker hon att träffa mig ensam, och det är alltid en massa andra människor där när vi ses. Jag kan nu bara tänka på hur lycklig hon var när vi var tillsammans senast - hur hela hon sken av glädje, och hur hon gick och kysste en blomma jag köpt till henne. Jag tänker på den där lyckan jag tror mig ha sett i henne, och tänker att hon nu undviker mig för att hon är rädd för den, rädd för att komma för nära mig - eftersom hon alltid förväntar sig svek, och vet att om jag sviker henne så kommer det göra mycket mer ont. Samtidigt så investerar jag ju mina egna känslor genom att hålla uppe någon form av hopp, och genom att fortsätta försöka (vilket jag gör: jag bjuder ut henne, skriver till henne, får henne att skratta när jag ser henne, osv). De kamrater jag talar med säger till mig att springa så långt bort jag kan - glömma henne och gå vidare, och hon har verkligen krossat mig förut. Men jag tänker också att om jag nu har hittat något så sällsynt som en möjlighet för oss båda att vara lyckliga, då vill jag inte ge upp.
Din blogg är bra tycker jag.
A