Varats olidliga lätthet

Jag är värdelös när jag inte har en plan.
Vandrar runt i cirklar fattar usla beslut som inte leder någonstans. Jag tänker på mig själv ur ett utomstående perspektiv och tänker på vad jag bör syssla med när jag inte har en plan. De projekten blir aldrig bra, resulterar oftast i merjobb eller oförutsedda utgifter.

Calle är likadan. Ska vi bränna tid en ex. söndag innan senarelagda projekt så har vi liksom inga referenser på vad man kan göra på fyra timmar. Vi spekulerar på fullaste allvar i att "att dra till Kolmården" över ett par timmar till att äventyrsbada i Södertälje typ.

Sist detta hände då var det årets sämsta vårdag, snudd på minusgrader.
Men inte för oss, vi skulle minsann ut och åka moped, bara sådär. Vi åkte nog en 40 minuter, höll på att frysa ihjäl. Det fanns inga flanörer eller cyklister ute, det borde vi tagit som ett varnade tecken.
Tillslut körde vi in till kanten djupt nerkylda. Vi beslutade oss för att åka till Nero på en kopp. Jag behöll dunjackan på, vi stirrade håglöst framför oss. Vi var blöta, nerkylda och tomma. Med varsin kopp varm choklad i handen. Som vi precis blivit räddade från ett förlisande fartyg, så blöta, nerkylda och tomma var vi. Vi suckade tungt hoppade på moppen, for hem i motvind med iskallt regn piskande mot oss.
Vi mer eller mindre stapplade in i lägenheten och somnade inom 3 minuter på soffan med handdukar runt oss.
Vaknade upp djupt förkylda. Middagen lite senare ställdes in på grund av feberfrossa. Varats olidliga lätthet är verkligen olidligt.